Det är en höstkväll och jag sitter ner vid din skrivmaskin. Regnet smattrar mot fönstret och träden vajar där utanför. Jag slår hårt på en av tangenterna. Det ekar högt igenom lägenheten. Ljudet påminner mig och det som varit och för ett ögonblick så kan jag sluta ögonen och låtsas att du är här, men när jag öppnar ögonen igen och ekot från tangenten slutar att slå. Så inser jag att allting är oförändrat, allting är som vanligt. ''Patetiskt'' tänker jag när jag sitter och tittar ut i höstrusket i hopp om att du ska dyka upp. ''Fy fan vad patetiskt''. Hur länge har jag suttit här? Hur många kvällar har jag hoppats? Det här är bara en rad av tusen kvällar då jag hoppats, men varje kväll sitter jag här när jag egentligen vet att du aldrig kommer komma tillbaka till mig. När du lämnade mig så föll jag ner i en stor svart avgrund. Jag föll och jag föll och jag fortsätter falla. Fy fan vad jag hatar dig! Ett år har väl kanske gått, men det känns som att det vore igår. Vad är det för skillnad på ett år och en dag? Smärtan gör fortfarande lika ont, ensamheten är fortfarande lika på trängande, och tomheten är fortfarande lika uppenbar. Jag kommer ihåg det som igår, när du tog dina saker och försvann ut genom dörren. Jag kommer ihåg när du lämnade vår kärlekssaga för att ge dig ut i världen och skriva dina egna äventyr. Kommer du ihåg den där vinterkvällen då snön häftigt föll ner över London, och vinden yrde kallt som en iskall viskning igenom staden? Jag kommer ihåg den kvällen, jag hade varit i parken och målat hela dagen. Jag skyndade mig hem för att undgå snön och kylan. Jag kommer ihåg hur jag öppnade dörren till lägenheten och jag kunde genast andas ut, då doften från dina röda Prince fyllde mina näsborrar. Nu önskar jag att jag tagit ett djupt andetag och låtit doften stanna inom mig för alltid. Ljudet av mina stilettklackar ekade högt igenom lägenheten när jag gick över trägolvet på väg till sovrummet. Där inne i sovrummets mörker kunde jag höra hur du slog på tangenterna på din skrivmaskin, och Bob Dylan spelades lågt i bakgrunden. Jag stannade i dörr öppningen och iakttog dig bakifrån. Där satt du förlorad i din värld av ord, med ett stort rökmoln över ditt huvud. Jag gick fram till dig och tog cigaretten ur din hand och blåste ut röken mellan mina rödmålade läppar. Jag öppnade dem sedan för att säga någonting, men innan jag hunnit få fram orden hade du redan ställt dig upp och tystade mig med en kyss. Jag tappade cigaretten på golvet och den brände ett litet hål i mattan. Märket finns fortfarande kvar för att påminna mig om den natten. Några kvällar senare när jag öppnade dörren till lägenheten saknades doften av dina röda Prince. Jag greps genast av paniken. Där inne från sovrummet fanns den fruktade tystnaden. Ljudet av dina tangenter saknades, och Bob Dylan sjöng inte längre från sovrummets mörker. Det enda som hördes var ljudet av mina stilettklackar som ekade högt igenom lägenheten. Jag letade förtvivlat igenom lägenheten i hopp om att hitta dina saker. Din gitarr var borta, jag öppnade garderoben och upptäckte att alla dina kläder var borta. Alla skivor och böcker i bokhyllan saknades. Jag föll förtvivlat ner på sängen. Alla dina saker var borta. Du var borta. Du hade brutit dig fri från vårt gemensamma liv och vi hade blivit en, och du och jag hade bara blivit jag. Hela lägenheten stod tom från minnen av dig, det enda du hade lämnat kvar var din skrivmaskin. Den står här fortfarande på skrivbordet framför fönstret och samlar damm. Varför lämnade du kvar den? För att plåga mig? För att ge mig hopp? Varje dag frågar jag mig själv varför? Kommer du komma tillbaka? Jag kommer grubbla mig galen av att undra utan att aldrig få ett svar. Allt jag har kvar av dig är minnena som spelas upp i mitt huvud om och om igen, och tavlorna jag målat till dig, och din dumma, jävla skrivmaskin som står här. Jag vill göra mig av med den. Jag vill sälja den. Jag vill slänga den från ett skyhögt berg och se hur den går i tusen bitar. Jag vill se hur den går itu som jag gått itu. Jag vill att den ska lida som du fått mig att lida, men tänk om du kommer tillbaka till mig då? Tänk om du sitter där en kväll när jag kommer hem från parken. Tänk om jag kommer öppna dörren och i samma ögonblick som jag gör det så kommer mina näsborrar fyllas med doften från dina röda Prince. Tänk om skrivmaskinen skulle få liv igen, och tangenterna börja spela sin melodi i takt med Bob Dylans gitarr.