Den vita snön faller trolskt över kullerstenarna i den lilla delen av staden som kallas Viskelunda. Husen som ligger här är gammelmodiga och ligger ganska tätt. En lantlig arkitektur, med vita fasader och halmtak.  Man skulle kunna beskriva atmosfären som att ta ett steg tillbaka i tiden när man promenerar här. Luften andas antikt men ändå fräscht. Här kör inte många bilar som spyr avgaser och inte heller kastas skräpet på marken. En välbevarad stadsdel, som vi som bor här, underhåller själva. Stora som små. En oas som till och med de riktiga storstadslirarna åker till för att koppla av. Även om de aldrig någonsin skulle erkänna sin avund eller dröm om att få stanna, så trivs vem som helst som kommer hit. Miljön är en idyll året om.

Snön knastrar under skorna, när jag med mina steg styr fötterna till den vackraste byggnaden i kvarteret. Jag hälsar glatt på bagaren som står utanför sitt lilla bageri med snöborsten. Doften är sådär härligt ljuvlig, nästan så man blir mätt bara genom luktsinnet. Visst är det något speciellt med doften av nybakat? Min blick avslöjar tydligen mitt mål, för Henry, som bagaren heter, bara nickar och ber mig följa med in.

Bageriet är litet men hemtrevligt, inredningen är ganska simpel med tre gamla träbord belagda med rödvita dukar och stearinljus. Stolarna går i samma stil som borden och jag förundras över tanken som slår ner; tänk hur många det är som satt sig ner på just den här stolen och avnjutit en fika. Möblerna ser liksom slitna men ändå stadiga ut. På väggarna hänger svartvita fotografier och något diplom. Det är svårbeskrivbart. Jag tror trolskt är det bästa, ett ord som är värt att flitigt användas i denna lilla berättelse. Kaffe, choklad, kanel och saffran slår de bästa parfymerna. Henrys ögon tittar nyfiket på mig och undrar hur det går för mig och min vän, där borta i den lilla stugan. Jag svarar obesvärat att om han är nyfiken får han allt ta och komma bort för att själv se efter. Alla är välkomna.

Nöjt går jag vidare och viker av från Viskegatan, in på Alfavägen. Där uppe, nästan högst upp på krönet ligger min lilla stuga. Tre män och två kvinnor som ser ut att komma från stadens mitt står utanför det lilla spa-hotellet som ser ur att vara hämtat från bröderna Lejonhjärta och röker. Jag hejar glatt och ser deras förvånade blickar över att en främling hälsar bara sådär. Jag undrar om de verkligen lämnar stressen hemma och passar på att koppla av, de där stackarna. Och nu ska du som läsare inte luras, jag har själv ett arbete i staden som bjuder stressad miljö allt som oftast. Men det är inte det min historia handlar om. Jag fortsätter stilla upp för backen, förbi det lilla irländskinspirerande värdshuset som har stängt för dagen. På lördagarna brukar de ha öppet lite längre med pub, och människor går dit för gemenskap och för att ha trevligt. Ja, och för den goda ölen förstås som är importerad från världens alla hörn. Lite dyrare, men väl värt det.

På avstånd ser jag det gula ljuset lysa inbjudande till min lilla vrå. Stoltheten är väl kanske lite fånig, men den sitter sådär härligt i bröstet varje dag när jag börjar närma mig. Den svarta skylten i smide är en av mina favoritdetaljer, med vit kalligrafitext talar den om att du kommit till LiNi’s Skrivarstudio. Den vita fasaden är vacker, utmed gatan är det två fönster med mörka ramar och luckor där det gula ljuset vilar inbjudande. Jag tar ett djupt andetag av den friska luften samtidigt som jag greppar mässingshandtaget och kliver in genom den mörka timmerdörren.

Värmen slår som en välkommen våg från den öppna spisen som glöder och sprakar i det vänstra bortre hörnet. De gamla olje- och fotogenlamporna är tända och står utplacerade lite här och där i bokhyllorna som trängs mot väggarna. I dessa bokhyllor finner man diverse antika böcker, en del skulle ses som samlarobjekt. De nyare böckerna står instängda i skåpen för de passade inte riktigt in bland de andra dyrgriparna. Men det finns massor av kunskap att inläsa för den mest vetgirige här, både antik och modern. Mot den högra väggen står en gammal handdriven boktryckarpress. De få tavlorna som är upphängda är egenstiftade ordspråk och citat skrivna med fjäderpennor och dokumentarisk bläck.

I mitten, det finaste av allt, ett stort skrivbord. Man ser inte slitaget under alla block, slitna papper, skålar med pennor, linjaler och diverse skrivbordsmaterial, men bordet är väl använt under flitiga ordplitande händer. Två Underwood-skrivmaskiner står uppställda, varav en av dem används just i detta nu. Knattret låter härligt tycker jag och jag fnissar lite för mig själv.

Där sitter han, och har inte lagt märke till att dörren öppnats och stängts, jag hör musiken i hans hörsnäckor vilket kanske förklarar denna ouppmärksamhet. Johnny Cash låter det som minsann. Jag ler och låter blicken följa med huvudgunget som rytmiskt följer knattret, det blir som en egen musik nästan bara genom att titta på.

Och nu tror du säkert att jag ska gå fram och lägga armarna om denne han och göra mig synlig, kyssa hans läppar och viska något romantiskt. Eller hur? Men nej, inte riktigt. I så fall skulle den magiska tonen försvinna, åtminstone för den här historien.

I stället smyger jag förbi bakom hans rygg och vidare in i nästa rum, där jag faktiskt har mitt hem. Här är det som att trampa in i vilken nutidslägenhet som helst. Ett kök, ett sovrum, vardagsrum och ett badrum. Jag byter ut arbetsuniformen och glider i min mysdress och drar upp raggsockarna till knäna och går ut i mitt kök. Här gör jag te och varm choklad på kakao och vispad grädde till. Det är härligt faktiskt, att ha nutiden i ett rum för att sedan kunna gå in i ett annat rum och känna som om man levde för 100 år sedan.

Inne i studion har knattret upphört. Han kliar sig lite i bakhuvudet och ett bekymrat pannveck avslöjar att bokstäverna har låst sig. Först när jag ställer ner brickan med varm dryck och kanelbullar på skrivbordet mellan skrivmaskinerna lägger han märke till mig. Jag böjer mig framåt och kisar lite mot texten som jag hört knattrat fram. Enkelt sätter jag fingrarna på maskinen och knappar färdigt meningen för att sedan sätta mig ner på min stol. Han skakar på huvudet och skrattar samtidigt som han skjuter tillbaka glasögonen som glidit ner lite. Så sitter vi där han och jag, pratar om hur dagen har varit med munnarna fulla av kanelbulle. Vi skrattar alltid med huvudena tätt ihop och finner inspiration i varandras och gemensamhetens händelser. I vår lilla studio, kväll efter kväll sitter vi och skriver till bläcket glöder. Två vänner som hittat hem.

Vem är då denna han undrar ni kanske..

Jo, jag ska berätta. Namnet är Niklas och är i mitt tycke en riktigt härlig textförfattare. Vi har aldrig träffats i verkligheten om man går utanför min berättelse. Vi möttes för några år sedan inne på en vanlig chatt, minns inte om det var aftonbladet eller passagen. Det var ett roligt sammanträffande att vi skrev båda två och redan inne på chatten började en härlig vänskap att gro. Vi pratade allvar, vi skojade och vi skrev små historier. På något sätt verkade det som att vi kunde finna inspiration hos varandra, hjälp när vi kört fast och kritisera varandra ärligt. Det var redan då någon gång som jag för mitt inre öga började tänka på den här skrivstudion. Men jag berättade aldrig det då. Det kom ett uppehåll på några år dock, och det är mitt fel, men när jag kom igång igen var han den första och ja, den enda av mina gamla kontakter som jag letade upp. Det var som att vi aldrig hade haft något avbrott. Han är fortfarande den jag skäller på helt obefogat när jag är arg, skäms på mig, men jag tror att jag lockar honom till skratt oftare än vad jag skäller i alla fall. Han är en människa som vet det mesta om mig och till synes ändå tycker om mig som jag är. Tack, Niklas för att du finns och för att Du är den Du är. Och för den härliga inspirationen som uppstår bara genom att du kommer online.

Haha. Om jag någon gång gifter mig (verkligen inte det minsta troligt) men om, då får du ställa upp som tärna! Så det så.

Kramelikram och tjingtjingeling.