- Jo jag heter Cecilia, sa Cecilia. Vad heter du?
- Jenny, sa hon.
- Om du vill får du bor här, sa hon. Dina föräldrar kommer ju ändå inte att leta efter dig.
- Jag vill tacka över att du räddade mitt liv och att gästfriheten, men jag vet inte om vi får plats här, sa Jenny bekymrad.
- Jag har haft fem stycken personer bo här, men då blev det ganska trångt. Men…
Cecilia blev avbryt av ett rytande utanför dörren. Hon kastade sig mot dörren och lade på en bom, samma med fönstren. Hon tog te kannan, tände en brasa i eldstaden, hon tog en lyckta och ställde ner tekannan. Hon öppnade luckan i golvet och tog tekannan och gav en gest åt Jenny att hon skulle följa med ned. Hon gjorde som hon blev tillsagd.
- Säng luckan, viskade Cecilia snabbt.
- Varför då?
- Fattar du trögt?! Stäng den!
Hon stänge den och sen hörde hon hur någonting slog emot golvet. Jenny blev stående där vart hon var, mitt i trappen ned till Cecilia.
- Kom ner då! Fräste Cecilia så tyst hon kunde.
Jenny stod som förstenad och lyssnade.
- Men de var ju här nyss! Sa någon ursinnigt.
- Vi måste hitta den, jag menar flickan! Sa någon annan.
Jenny förstod då att de talade om henne och hennes halsband. Hon lyckades få benen att röra sig och hon slängde sig över lycktan som Cecilia hade i handen och släckte den.
- Vad skulle det där vara bra för?! Viskade hon.
- De kommer att komma ner hit! Viskade Jenny. De kommer att ta mig om de hittar mig! De vill ha Mitty!
- Och vem är Mitty?
Jenny tog av sig väskan och rotade upp Mitty, som hon hade döpt hennes halsband till. Hon lyckades få loss läderremmen runt lädret som vart runt halsbandet.
- Mkufu, viskade Cecilia.
- Va? Frågade Jenny, viskade.
- Mkufu, sa hon. Mkufu betyder Halsbandet på Swahili.
- Åh, jaså… sa Jenny.
Luckan ner till utrymmet som de var i flög upp. Jenny ryckte åt sig halsbandet och tryckte ner det i fickan, fast hon visste att det inte var det bästa gömstället att gömma det på. En stråle av ljus flög över det lilla utrymmet, som Jenny nu såg att det var ett litet rum med sängar, garderober och sådant som man har i ett sovrum.
- Kom viskade, Cecilia och tog tag i Jenny och sa att hon var tvungen att vara mycket tyst.
Ljusstrålen stannade på en av sängarna.
- Kolla där under, sa en man med mörk stämma. En lite yngre, en liten pojke, gick till sängen med en lyckta och tittade om de var under den.
- Nej, sa pojken. Hon är inte där…
Ljusstrålen fortsatte att åka genom rummet medan Jenny och Cecilia kröp mot ett hörn. Det hörnet där trappan och vägg möttes. De tryckte sig mot väggen och gjorde sig så liten som möjligt. De försvann lika snabbt som de hade kommit. Båda pustade ut och kunde äntligen slappna av.
- Vad skulle med tekannan? Undrade Jenny.
- Den kunde vara bra att värma sig med, sa Cecilia och ryckte på axlarna.
Hon reste sig och började gå mot trappen.
- Hur gammal är du? Frågade Jenny.
- 16, svarade Cecilia. Och du?
- 13… sa hon och skämdes.
- Tja, då är det ju inte sådan stor skillnad.
Jenny kände en lättnad, för att Cecilia inte skulle vara för gammal. För hennes mamma var bara 33.
Jenny reste sig och kände efter halsbandet.
- Nej, nej, nej, sa hon och kände hur paniken spred sig i hennes kropp. Hon kände panikslaget runt i fickorna.
En scen spelades upp i hennes hjärna. Det var när Jenny var hos hennes mormor som låg till sängs på sjukhus, eftersom hon hade cancer.
- Jag fick den av min mormors mormors mor, sa Maja, Jennys mormor.
- Jag lovar att ta väl hand om det! Sa Jenny och tog emot halsbandet, som lyste. Varför lyser det?
- Den lyser en gång vart trettionde år, sa mormor Maja. Och den lyser och när den överlämnas från en ägare från en annan. Det är en sträng regel att man ska ge den till sitt yngsta barnbarn när den är 13 år.
- Men jag fyller ju 13 år idag! Sa Jenny.
- Ja, det är just därför du får den på din födelsedag, sa mormor.
- Men hur gör jag?
- Du måste vaka över den med ditt liv.
- Jag lovar.
Där tog den lilla filmen slut. Du måste vaka över den med ditt liv. Jag lovar. Just de orden ekade i huvudet på henne.
- Kommer du? Frågade Cecilia som hade kommit ner för det tog sådan tid för Jenny att komma.
- Jag tappade Mitty… lyckades Jenny säga i en viskning innan trånarna rann ner för hennes kinder.
- Men Jenny… sa Cecilia innan hon avbröt sig. Hon gick bort där de hade legat ihop krupna för att inte bli upptäckta och såg kom hon till Jenny. Här, sa hon.
Jenny tittade på det vad hon hade i handen.
- M-m-m-itty… stammade Jenny och tog emot Mitty med darrande händer.
De gick upp. Jenny satte sig på en stol medan hon höll Mitty i sina handflator.
- Du får inte försvinna sådär, sa viskade hon åt honom.
- Men du tappade ju mig… sa han. Du måste lära dig att ta ansvar!
- Men jag…
- Vem pratar du med? Frågade Cecilia.