- Nej! Skrek Jenny. Du ska för fan i mig inte få honom! Du måste fånga mig först. Jenny tyckte att det sista lät lite barnsligt, men det var ju sant.
- Ja gärna…
Jenny tittade sig omkring i panik, och sedan kastade hon sig ut genom fönstret. Hon hade inget val. Han hade aldrig sett det, men den lilla stugan var placerade vid ett stup, inte så farligt långt. Jenny skrek. Hon ramlade ned för stupet och ner i en sjö. Vattnet var redo att frysa sig till is. Jenny skulle mycket snart få kramp. Hon såg, i det lilla ljuset som snart skulle försvinna, att det var ett stenras några meter framför henne. Hon försökte att simma dit, men hon fick kramp. Hon visste inte vad hon skulle göra när armarna och benen inte gjorde som hon ville. De sjönk ned mot botten. Hon skrek, men hon var redan under vattnet. Skriket blev till bubblor. Det sista hon hann se innan hon svimmande var att det lugna vattnet blev till en orkan av små silverfärgade bubblor. Hon såg ett ansikte. Jimmy…

Jimmy märkte att det var blod på marken och att de bruna löven var precis som att det hade varit bråk. Löven låg hur som helst på marken, högar av löv på vissa ställen. Han sprang efter det lilla blodspåret som ledde till en lite stuga, där han såg Jenny stå och skrika med tårar i ögonen mot två stycken killar. Hon skrek mot killen framför den storväxta killen. Han hörde ett krasch, sedan ett skrik. Han såg att Jenny hade försvunnit. Han lyckades att springa förbi de två killarna utan att de så honom. Han såg att det låg en blodig tjej på golvet. Killen som Jenny hade skrikit åt, riktade en pistol mot den blödande tjejen. Han kunde inte låta henne dö. Hon hade ju ett liv. Hon hade blivit skjuten en gång redan. Han letade upp en stor, tillräckligt lätt sten att kasta genom fönstret och att göra killen medvetslös. Jimmy kastade allt vad han hade på killens huvud. Det stoväxta killen stod där och verkade sova. Ett pistolskott hördes genom luften. Jimmy tittade in och såg att det var att hål i taget och att han låg medvetslös på golvet.
Han sprang mot det hållet som ena fönstret var riktat mot. Sedan föll han ned mot vattnet. Han såg att Jenny sjönk ned. Sedan kom en massa bubblor. Han landande i det iskalla vattnet och sökte efter Jenny. Han såg ett par vita skor, en grå för stor kofta och bleka händer och ett ansikte. Jenny, tänkte. Han simmade så fort han kunde mot honom.
Jenny vaknade upp av att hon hostade upp vatten, eller snarare kräktes. Hon kräktes vatten. Jimmy satt på knä och kollade på henne.
- Jag trodde inte att det där på skolan betydde någonting för dig, sa Jenny mellan kvävningarna.
- Jag har gillat dig, länge, sa han med ett varmt leende trots att han frös, så att han hackade tänder. Jag visste inte att du bodde här.
- Det gör jag… sa hon och skämdes.
- Det är ingenting att skämmas över, sa han. Det är nästan samma att jag bor i en lägenhet, men jag är fortfarande populär, trots att jag inte vill det.
- Vill du inte vara populär?! Utbrast Jenny små skrattade, det var ju idiotiskt.
- Men jag som är det, är det som inte vill! Sa han.
- Alla vill ju vara som du! Sa Jenny. Har du inte sett hur de hänger efter dig?!
- Jo… men det är ingenting att vara stolt över, sa Jimmy. Jag har inte trott att du inte gillade mig för att är så populär.
- Men vem gillar inte dig?
- Sara, Libia, Linn.
- Men de är ju inte annorlunda, bara.
- Libia tyckte jag om i sexan. Hon är som är som hon är. Hon är speciell, men du är ännu mer än hon.
Jenny rodnade. Hon hade aldrig fått en sådan kommentar förut.
- Varför bor du här?
- Kan jag inte säga förrän jag vet att du menar allvar, men det visste hon redan.
- Jaha…
- Jag vill säga, men det är för mitt eget bästa att jag inte säger. Och det är för DITT eget bästa att du inte säger var jag bor.
- Visst…
De hittade en liten stig upp från stenraset upp till stugan.
Emil låg fortfarande låg fortfarande medvetslös.
- Vad har du gjort?! Skrek Jenny.
- Va? Jag? Frågade Jimmy förvirrat.
- Ja! Emil, han blir ju ännu galnare för varje smäll han får!
- Men han höll ju på att döda henne, sa han och pekade på Cecilia.
- Cecilia! Skrek Jenny. Vi måste få hit en ambulans!
Cecilia var helt blodig över hela kroppen. Hon kunde knappt prata. Munnen ville inte röra sig. Kroppen var helt borta. Hon försökte att säga att hon inte ville ha en ambulans hit, men hon kunde inte. Hon såg hur Jenny satt böjd över henne. Hon skrek ord, men öronen ville inte lyssna. Allting blev suddigt. Ögonlocken slog sakta, sakta ned. Släckte ögonen. De två skott som hon hade fått i axeln hade snart förblött henne. Hennes kropp orkade inte med detta. Hon skulle dö så här. Hennes sista önskan var att hon skulle bli begravd och att hennes släckt kom, men hennes önskan skulle inte slå in. Ingen älskade henne. Jenny hade ju en pojkvän som älskade henne. Till och med tankarna blev suddiga. Hon kunde inte tänka klart.
- Cecilia! Skrek Jenny. Hör du mig?! Andas två gånger snabbt som ett ja!
Cecilias bröstkorg rörde sig bara några millimeter.
- Ring ambulans! Skrek Jenny order till Jimmy.
Han tog upp telefonen av överraskning. Han hade aldrig sett henne så förargad, ledsen, besviken, förbannad, skrikande, allting på samma gång. De sju åren som de hade gått i samma klass, hade han aldrig sett henne så känslosam. Tårarna rann på henne. Hon kände pulsen på halsen och på handlederna. Hon tittade på bröstkorgen. Den stod stilla. Hon skrek. Jimmy hade precis lagt på, när han förstod vad som hade hänt. Hon hade förblött och dött.
- Jenny! Skrek Jimmy. Bakom dig!
Jenny tittade bakom sig och såg Emil röra sig. Hon såg pistolen ligga några millimeter ifrån hand händer.
- Hur fan kan du ta en människas liv?! Skrek hon så högt hon kunde.
Hon tog pistolen och höll den med raka armar mot hans huvud. Han tittade upp på henne, med ögonryckningar.
- Hon ville inte ge mig honom! Sa han och kollade galet på henne.
- Han är hos mig! Skrek hon och ryckte fram den lilla asken runt halsen på henne.
- Ge mig honom! Sa han. Ge mig honom!
- Nej! Skrek hon ännu högre. Du tog Cecilias liv! Hon var bara sexton år!
- Ge mig honom! Röt han och försökte att hoppa på henne.
- Nej! Ropade Jimmy.