- Jaja, unge! Skrek Erica i örat på Jenny.
- Vad vill du?! Skrek Jenny med händer för ansiktet.
Hon såg hur Alice kom fram och slängde henne mot väggen. Jenny skrek. Erica, Alice, Mia, Anna, Cecilia och Elin skattade skadeglatt när de såg hur Jenny sakta, sakta gled ned och kröp ihop på golvet och skakade. Skratten ekade i den tomma korridoren.
- Varför gör ni det här? Viskade Jenny mellan tårarna.
Mia böjde sig fram med händerna på höfterna och skrattade.
- Vilken dum fråga! Skrattade hon. Du kan väl lika gärna gå och dränka dig!
- Jag har ett liv! Skrek Jenny. Hon ställde sig plötsligt upp, trots smällen i väggen.
- Nämen, ser man på! Sa Anna överdrivet.
Mia tog tag i Jennys långa svarta hår, skakade om henne och sedan slängde in henne i betong väggen. Jenny låg på golvet och lät hennes tårar rinna.
Nästa dag kom Jenny inte.
- Var är Jenny? Frågade lärarinnan när de hade upprop.
- Hon är väl och dränker sig i toan, sa Elin och alla skrattade.
- Elin! Sa hon. Så där kan du inte säga om din klasskompis!
- Klasskompis, sa Cecilia och harklande sig.

Ingen visste vart Jenny var. Mia och Erica började bli uttråkade över att inte ha någonting att göra på rasterna. När Mia, Erica, Alice, Cecilia, Anna och Elin gick hem såg de hur en liten figur stod på räcket över bron som var över femtio meter hög. När de kom närmre såg de det långa svarta håret, den perfekta näsan och de bleka benen. Jenny. Håret svängde i vinden. Kjolen var tight på benen och linnet var av linne. Allting på henne var svart, till och med skorna. De var helt nya.
- Nämen, här har vi våran lilla gullegris! Ropade Erica.
Jenny tittade sakta mot deras håll. De stannade när de såg hennes blick. Lugn. Hennes mörka ögon speglade deras häpna ansikten. De förstod precis vad hon tänkte göra.
Ta självmord.
Ett lugnt leende breddade ut sig över Jennys bleka ansikte. Håret svängande över ryggen och det var då se såg det. Sår över hela ryggen. Baksidan av linnet var öppen. Detta var planerat, av Jenny att de skulle få se hur hon hade fått lida under de fyra åren som hon hade blivit mobbad.
- J-j-j-Jenny? Frågade Elin svagt.
- Det är så här ni har behandlat mig under dom här fyra åren som ni har mobbat mig, sa hon.
- Men du behöver väl inte ta självmord hör det? Det var ju bara på skoj, sa Erica.
- Nu är det jag som är skadeglad och ni som känner som jag. Rädd, sa Jenny iskallt år dem. Ni är rädd för mig. Det var ni alltid varit. För jag är så perfekt. Det är därför Joakim inte har blivit tillsammans med dig…
- Det va ditt fel! Skrek Erica.
- Nu kan få honom när jag är död… sa Jenny. Elin, Cecilia, Anna, Alice och Mia… Jag vet att ni inte vill mobba mig, men ni gör de för att erat lidande ska gå bort på mig, ni är rädda för att ni inte ska vara populära. Medan du, Erica... Du är bara rädda. Skaffa trygghet, som dina vänner här. Men det är ju bara ett tips, gumman.
Utan att någon av dem började, gråta, skrika eller visa någon annan känsla än ren chock som de hade fått av de orden som de hade fått av Jenny. Jenny såg hur Elin, Cecilia, Anna, Mia och Alice slappnade av. De gick fram till Jenny.
- Kan du stiga ner?
- Nej.
- Kan vi komma upp då?
- Det går bra.
Elin, Cecilia, Anna, Alice och Mia tog sats och steg upp på räcket av bron. De tog varandra i händerna och grät, av lycka. Erica stod fortfarande kvar på bron.
- Men jag då? Pep Erica.
- Du är ingenting utan dina så kallade vänner vid din sida. Du kan stanna kvar här på jorden, skaffa dig ett nytt liv! Sa Jenny syrligt.
- Men jag har ju ett liv! Skrek hon.
- Ska komma från rätt käft, fräste Mia åt henne.
Erica backade ett steg. Hon öppnade munnen för att säga någonting, men hon ångrade sig. Jenny tog sats och hoppade ut. Hon log.
- Jag kan hon inte dö bättre än med mina nya vänner! Skrek Jenny åt Erica. Hon skrattade.
Erica tittade på dem när de landade i vattnet med ett plask.
- Det är det där som kallas äkta lycka, sa en röst bakom Erica.
Hon vände sig om och såg Jennys storebror och hennes storasyster, Isak och Zoe. Isak stod och laddade ett luftgevär, medan Zoe stod med stå stycken hörselskydd i båda händerna. Ingen av dem såg så särskilt berörda över deras lillasysters plötsliga död.
- Varför gråter ni inte?! Skrek Erica panikslaget.
- Hon har pratat om det här i fler år nu, sa Isak och började sikta.
- Men jag kan förklara! Skrek Erica.
- Vi ska göra en känts åt Jenny, att döda dig, sa Zoe.
Isak tog hörselskydden som Zoe gav honom.
- Kan du en döda? Skämtade Erica.
- Jag är en mördare! Sa Isak.
- Du är I-backamanne… Erica hann inte säga mer innan det hördes en öronbedövande smäll.
Isak sköt henne i huvudet. Hennes döda kropp skulle precis ramla över reket innan Zoe hann ta tag inne.
- Du, du ska inte röra min lillasyrras grav med ditt blod, någonsin!
Isak tog henne i en likpåse. De åkte med likpåsen till skogen och dumpade den där. De åkte tillbacka till bron. De satte Jennys märkte som såg ut som ett spöke, men ett lite gulligare sätt.
- Nu är det klart, sa Isak.
- Nu… Viskade Zoe och höll tillbaka tårarna.
- Vi älskade dig, Jenny! Ropade de över reket.
Isak brast i gråt. Zoes tårar slog i vattnet femtio meter ner.
- Hon ler, sa Zoe. Hon är lycklig. Är hon lycklig är vi det…
- Bra, sa Isak.
- Vi hoppas att du får det bra i himlen med dina nya vänner! Ropade Isak. Vi ses snart, mycket snart!
Zoe och Isak sa inget mer. Det behöves inte. De visste redan nu. De steg upp på räcket.
- Vad håller ni på med? Skrek deras mamma, precis när de skulle hoppa.
- Vi dör för Jenny.
- Vänta…
Mamman, som hette Jamilia steg upp på räcket.
- Ett, två, tre… Ropade de.
De hoppade.