Så...... Då sitter jag här denna tidiga morgon som många gånger förr.

Sitter här, inlindad i min morgonrock. Inlindad i samvetskval för att jag är på fel plats men ändå inte.

Mitt hem, min borg men ändå vill jag var någon annanstans.
Men vad ska jag säga, vad ska jag skylla på. Ursäkterna är snart alldeles uttömda på anledningar till att behöva försvinna.

Försvinna ett tag för att vara dubbelmoralens mästare, Världens bästa regisiör och skådis.

Samvetet gnager för jag vet att vid ett annat frukostbord sitter någon som väntar på mig i längtan av mitt sällskap.

Samvetet gnager inom mig för jag vet hur illa jag gör dom som står mig närmast.

Ibland känns det som om man inget samvete har.

Men det är där vid det andra bordet, den andra famnen, det andra livet som jag får ro.

Vara mig själv, älskad.

Men samtidigt- GUD- jag har ingen moral. Jag har inget SAMVETE.

Jag kan inte avsluta det ena. Gå vidare i det andra. Jag kan inte lämna ett för nästa. Jag klarar inte av att svika, såra, förstöra.

Vilket redan egentligen är det jag gör.

Hur ska jag förklara?

Mina armar är utsträckta, slits från båda håll. Om dom bara kunde lossna från min kropp så jag stod kvar i mitten utan något att dra i.

Fan........... det här är idioti........ Nu måste jag reda upp det här.