Den lilla flickan satt rak i ryggen och med stjärten tryckt mot den hårda träbänken. Fötterna nådde inte riktigt ner till golvet. Hennes stora, blåa , skräckslagna ögon var riktade rakt fram, och hon vågade inte släppa blicken från den punkt, som hon från början hade fäst den vid. Hennes små händer for nervöst och planlöst över den fint strukna klänningen. Mor hade som vanligt gjort henne fin, och de rutiga vecken låg som en solfjäder runt de små benen. Skönt att hon hade något att ta på, nu när hon inte vågade se åt något håll. Hon visste att det satt tanter och farbröder runt omkring, men hon kände sig alldeles ensam.

Farbrorn, som hon oavbrutet stirrade på, pratade i ett kör, och han fräste ut orden, tyckte hon, precis som ormen nere vid ån hade gjort, när hon petat på den med pinnen
- Förtappade själar, skrek han. Förtappade, tänkte flickan, vad kan det vara för något? Kan det vara något som man tappat? Hon hade ingen aning, men tänk när Mor kommer på att den ena vanten är borta.
-Du syndiga människa, öppna ditt hjärta för Jesus, sa han sedan. Att synd var allt som var roligt, det visste hon, men att öppna hjärtat. Det kunde hon inte begripa. Skulle man skära med kniv i så fall? Hon kunde inte glömma den lilla fågelungen, och hur hjärtat klappat under fjädrarna.
- Nu är Anden här, fortsatte farbrorn, men flickan kunde inte upptäcka den, och den visste hon precis hur den såg ut.
- Mamma jag är så törstig, viskade hon och satte pekfingret försiktigt på mammans lår.
- Tyst, du får lugna dig.
Tanten bredvid tog upp en påse karameller och la en i flickans hand. För ett ögonblick drömde hon sig till Lindströms affär, där hon brukade sjunga "Jesus älskar alla barnen." för att få karameller. Tanten trodde väl att hon skulle glömma törsten, fast törstig var hon egentligen inte. Flickan trodde att Jesus bodde i det där huset. Tanten, som alltid höll på med , sprang omkring på övervåningen. Fast hon sprang mycket tyst. Hon pratade aldrig med någon. Hon bodde hos farbrorn som fräste. Hon var alltid klädd i svart. Hon hade smala ben, och mitt i sommaren bar hon tjocka , svarta strumpor. Benen såg roliga ut, tyckte flickan, för ovanför dem var hon tjock, men inte på det som satt ovanför skärpet. Håret hade hon kammat konstigt. Det såg ut som om hon slätat ut det med smör i händerna. Mor brukade också dra så där över luggen på flickan, kanske för att det skulle så som det gjorde på Jesus, fast där hade han långt hår nedanför det släta, och det var lockigt. Han såg snäll ut, tyckte hon.
Konstigt att farbrorn sa att Jesus skulle döma människorna, och att de skulle brinna i Gehenna. I "Hoppa hage" brukade man döma, men inte skulle man brinna för det. Så konstigt han pratade. Stryk hade hon väl fått, när hon varit olydig, men bränd blev man bara i "Brännboll". I söndagsskolan hade hon hört att tant Ekström hade hennat håret. Tant Ekström, som var så söt med kort, gult och burrigt hår, inte hade väl hon brunnit.

Söndagen var en lång dag, först när det var mörkt körde Far fram bilen, och tyst smög den lilla flickan in i baksätet. Medan gruset från landsvägen smattrade mot plåten funderade hon över allt som verkade konstigt. Det blev kväll - trots att det var söndag. Flickan kröp ner i sin säng, drog täcket över huvudet, och bad sin aftonbön:"Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är..."