Allt som hörs
i morgontimmans bleka sav
En ensam näktergal
som sjunger om tillit
skör som glas


En hand faller till marken
Faller likt det löfte som gick i kras
landar med blottad strupe
under bödels vassa stål
Giljotinens timme
slickar sig runt munnen
Viskar; det är ditt blod som ska rinna
idag
Ett isande ljud
klyver soluppgången itu
En röst, en mun
försöker skrika; FÖRLÅT
Djupröda tårar
sprider sig likt ett täcke
på den nyfallna snön
Det finns ingen benådning
till den som ensam står
till den som inget har
till den som inte får


… den andre att förstå



Förlåt