Helt invaliderad
försöker du till varje pris få luft
att andas, men den bara tryter
medan du oändligt långsamt kvävs
men ej tillräckligt för att dö
men bara för att hållas döende,
av all tortyr den mest olidligt plågsamma,
och allting bara dör omkring dig, – utom hoppet.
Det är samma sak vartenda år.
Den grymma vinterns köld begraver livet levande,
men varje vår är underverket där igen,
uppståndelsen med livet återställt och triumferande,
men aldrig utan samma vinterliga trauma
och tortyr som gör allt för att mörda dig
och sparar endast bråkdelen av en partikel
för att oundvikliggöra din återuppståndelse.

------------

Incapacitated
you desperately gasp for air
but can not reach it,
being slowly suffocated
but just not enough to die
but merely to remain in constant dying,
among tortures most unbearable of all,
and all is dead and dying except hope.
It happens every year again.
Cruel winter buries life live,
while every spring there is the miracle again
of resurrection, love reviving, life triumphing;
but the ordeal is the same
each bloody hellish winter
putting you and all life on the rack
to all but kill you off,
just saving a small whiff of life enough
to make the resurrection workably inevitable.