En första virvel, en krusning i tiden.
Naket, reflektionen ser ut genom fönstret. Dagen som sakta gryr tar tillbaka det som den under natten fått lämna ifrån sig. Ringar av imma föds och försvinner, suddar tillfälligt ut det iskalla landskapet som sträcker på sig. Osynliga kråkor kraxar från kala trädtoppar, spår av räv och hare som sökt skydd under granris målar djupa spår i den puderlätta snön.

Det är en ny dag idag, löften viskas i tystnaden.

Jag tar ett djupt andetag. Gåshud springer över min nakna hud, jag är en blek kopia i min fönstermur. Armarna hänger längst med mage och höft.

”Kom och lägg dig...” dina ord från sängens beskyddande värme smeker mig till ett lika varmt leende ”... jag saknar din närhet”

Jag vänder mig om, slänger en sista blick ut genom fönstret tillsammans med all osäkerhet en kylig januarimorgon kan frambringa. I eldstaden glöder nattens brasa och du är oförlåtligt vacker.
Jag kryper ner bredvid dig, kysser din hals när du fyller dina lungor med doften från mitt hår.

”Jag skulle kunna stanna här för alltid”

Du suckar tillfredsställt, kramar mig behagligt hårt och din röst är mjuk ”Då gör vi det. Allt jag behöver finns här…”