Jag hittade precis bilder på en överkropp.
Den satt på en fjorton årig flicka.
Hennes armar var randiga av ärr.
Revbenen stack ut och formade något skrämmande skelett liknande.

Varje dag var en lögn.
Ingen frukost, ingen lunch.
Inga kalorier över 400 fick gå in.
Hon räknade ut exakt hur mycket hon gjorde av med per dag
sen dividerade hon det med 2.
Hon vägde 45 kilo.
Hon hade ett BMI 17,1.

Varje dag var en evig kamp.
Mot logiken
och idiotin.

När det växer en bomb med ångest i en flickas hjärta.
Då måste flickan få ut det.
Vi alla har en bomb.
Ni hör den.
Blunda.
Hör ni?
Den tickar och väntar tills du har gjort så många fel att du inte klarar av mer.

Denna flicka, hon dendär som var fjorton år.
Hennes bomb sprängdes gång på gång på gång.
Den flickan hatade och hatade och hatade sig själv,
gång på gång på gång.
Vad gjorde hon då?
Hon hittade på olika tekniker.
Och tillslut...
Tillslut smakade all mat amoniak!
Tillslut var rakbladen fastspikade mot handlederna!
Tillslut slog hon sina ben lila!
Tillslut drack hon vodka varje dag innan skolan!
Tillslut försökte hon hitta på olika vis att överleva.

Allting avslutades en dag.
Alla teknikerna.
Nu sprängs inte bomben lika ofta.
Men när den gör det,
vart gör hon då av hatet?
Ångesten, bomben, hatet,
lever det kvar för alltid?
Flickan frågar sig detta varje dag.

Jag såg precis en överkropp i spegeln.
Den satt på en sjutton årig flicka.
Kroppen är smal, kurvig, revben som skymtar därunder.
Hon har varit frisk i två och ett halvt år.
Men hon frågar sig varje dag:
Kommer ångesten, bomben, hatet,
att leva kvar för alltid?