Min nertyngda kropp
sjönk sakta mot botten
där vidunderna och sjögräset
slingrades runt mina anklar
och jag var fast
I träsket av kärleksoro,
jag försökte få mig själv
att inse hur mycket jag älskar dig,
verkligen

Varje steg vi tog in
i djup förälskelse
innebar handklovar och munkavlar
för mig
Och om du hade släppt mig fri
skulle jag varit lyckligare
än en fågel i handen


Det känns det verkligen
som att jag lärde dig leva
på rätt sätt
Du hamnade fel,
gick vilse bland soptunnor
och annat skit.
En grå, smutsig katt huttrar där,
på någons balkong och hon
ryser
när hon ser dig
för du är så mörk runt
ögonen och så smal
och krymper till ett litet barn
så fort du är fylletrött och svag

Kan den känslan du har nu
beskrivas förutom som ett
blankt vitt papper
eller en randig liten tröja,
som jag inte tänker på nu?

Allt det undermedvetna
som du nästan har glömt, när
du tänker efter,
är egentligen allt du nånsin
lärt dig, allt det viktiga
du lärt dig om att leva
på rätt sätt,
och älska på fel sätt,
det har sjunkit till botten nu
med mig.