Som ibland när jag råkar
klä mig naken
och sänder ut mitt hjärta
på onödiga uppdrag,
saker jag ligger och rotar igenom
på natten när jag borde sova:


Nog har jag försökt att plocka alla stjärnor
och jag har gång på gång gameover försökt att
få någon att förstå
Men återigen är jag rätt för
att plockas som ogräs och
förtjäna mitt eget öde

Spelar ingen roll hur många
hjärtan jag tagit
och hur mycket jag själv
tagit åt mig
<>

Jag är inte värd en potta i min karantän,
någon glädje eller änglagärning

(De enda änglarna som gör hembesök är de mitt hjärta inte rymmer,
de jag har så svårt att älska eftersom det syns att jag är som grus
i deras ögon
Och när de ler vill jag helst konvertera till grottfolket,
kanske bli ett med klipporna eller inbilla mig själv att jag kan
vara värd vemsomhelst)

De som kallar allting naturligt,
de som \"vet bättre\" och de
som endast tunnelser,
är de jag innerligt fruktar och inte kan låta bli att beundra.

Jag är en sån som tror att
Mollgan kommer om natten,
de monster som bor under min säng
och skeletten i garderoben,
dem äter mig
Och mitt endorfinsökande manipulerar mig,
okontrollerat och det finns så
dödsfallsmycket att oroa sig för.


Jag har försökt att inte tråka ut min
dagboksfungerande vän
genom förklaringar av ett barnsligt mönster
men då behandlar han mig på samma gamla taniga sätt
precis som när all bekräftelse försvann
<>


Jag hoppas ni vet att jag fryser,
jag ger mig själv och min värme för er
och jag hoppas ni inser att om ni
skulle eldblickscharma skulle jag gett er de leenden jag sparat