Burkarna skramlar fram på sin väg, en väg på vilken de är bundna att färdas. Runt omkring breder en kall vit öken ut sig, en öken som snabbt blandas upp till grå sörja av dess befolkning, grå metallmonster som spyr rök och som tycks fara runt utan mening eller mål.

När så de blå burkarna stannar och öppnar sina luckor ut mot betongen, strömmar köttet som nyss var dess innehåll ut och sveper med sig honom ut. Han försöker ta sig över kötthavet som plötsligt bildats utanför och vars döda köttbitar sakta klättrar uppför den underdimensionerade trappan som är en sluss, och med en ansträngning, under flera minuters slit, kämpar han sig igenom och fram till den gula gången upp mot luften och friheten.
Friheten från köttmassan.

Men bara för en stund.

Han ska vidare mot sitt mål, via en underjordisk resa.

Han kliver ner bland köttbitarna igen, de är nu inte lika tätt sammanpackade, och går in i en ankommande plåtburk med kött som nu kommer genom berget redo att föra honom till hans destination. Den här delen av resan är relativt kort, och han har inga problem att klättra upp ur den djupaste underjorden när han hoppat av sin transport.
Men när han nästan är framme vid markytan anfalls han av en gigantisk köttflod, tusentals köttbullar med stirrande, livlösa, ögon, han kan inte göra annat än att avvakta tills det värsta flödet avtagit. Nu möts han dock av en helvetisk robot, som kontrollerar enda vägen upp till en transport till Blå huset i Mordors utmarker. Han har giltigt passerkort, men varelsen, nej TINGESTEN, helt utan liv eller förnuft, vägrar släppa fram honom. I något som närmast kan jämföras med Don Quijotes kamp mot väderkvarna lyckas han till sist på något underligt sätt ta sig förbi sin antagonist och han klättar ut i den kalla morgonluften på Stockholms Central och missar precis sitt pendeltåg.