Som en frisk vind som virvlar över scenen. Som en powerking som livar upp våra sinnen. Som en kall dusch som får oss att vakna. Han är kungen av pop. Han är poeten. Han är musikern. Han är fadern. Han är älskaren. Han är en av mina största inspirationers i livet.
Han är Håkan Hellström, och för mig är han en konstnär. En konstnär som målar sina verk av poesi och tonerna från sin gitarr.

Jag började mitt liv som alla andra barn. Som det första bladet i en oskriven bok. Oskyldig och ovetande om världen runt omkring mig, men då man börjar växa upp så inser man saker om världen runt omkring. Allt som en gång varit i svart och vitt, börjar då gå i gråskalor. Sen så kommer den här perioden då man inser att man har blivit tonåring. Då allting är så nytt och spännande men väldigt jobbigt. Man går igenom förändring efter förändring och försöker hitta sin plats. Man blir presenterad för massa nya känslor. Man blir kär för första gången. Man ger sitt hjärta till någon och får det krossat. Man lär sig vad ångest är, och världen runt omkring dig som du visste så lite om. Känns bara grå och kall. Du söker tillhörighet i någonting. Du letar efter någonting som kan ta dig igenom den svåra perioden du går igenom. Jag kan inte säga något poetiskt som att han virvlade in i mitt liv som en orkan och tog det med storm. Jag har ingen aning om hur, men en dag så fanns han bara där falsksångaren från Göteborg iklädd sin sjömanskostym. Han hade nyligen lämnat det signade bandet Broder Daniel där han först spelade trummor, och sedan bas. För att ge sig ut och på börja sin solokarriär. Kort efter att han påbörjat den så blev han signad till samma bolag som Broder Daniel, bolaget EMI. Fast det var nog ganska långt efter jag insåg att Håkan hade fastnat, att han hade fått en plats i mitt hjärta. Att jag hade tagit honom till mig och låtit honom inspirera mig. För det har han verkligen gjort. Han har hjälpt mig igenom många stunder då jag varit på botten. Han har skrivit låtar som jag kan relatera till. Låtar fyllda med min ångest, låtar som jag kan lyssna på om och om igen, låtar som jag kan spela sönder tills all ångest är borta. Han har skrivit låtar som jag kan gråta till. Han har skrivit låtar som jag kan dansa till. Han har skrivit låtar som inspirerat mig till att skriva. Han har skrivit låtar till varje ögonblick i mitt liv. Han började sin karriär som en deprimerad tonåring fast i en manskropp. Då kom första skivan '' känn ingen sorg för mig Göteborg '' Men nu står han på scenen en idag nästan 10 år senare efter sin debut fylld med samma energi. Jag måste säga att jag förundras av honom. Att han på varje skiva åstakommit någonting nytt. Att han på varje skiva förnyar sig själv och ger oss ännu en bit av sitt hjärta. För det är så jag känner , även om rösten är falsk så kommer texten från hjärtat och det är där den landar. Håkan är inte perfekt. Det vet han själv. Han skriver det också i sina texter. Han har varit nere på botten, han har knarkat. Han har druckit för mycket. Många kan tycka att han fortfarande beter sig som en omogen tonåring. Att han måste växa upp och sluta hoppa runt på scenen. Att han sjunger falskt vilket han också gör, han är inte heller den bästa musikern. Han är inte kung på gitarr, men han är så bra som han behöver vara. En annan sak är att han tar på sig för mycket och uppträder hela sommrarna. Han borde spendera mer tid med sin familj, med sin sambo och sina barn. Han har nog aldrig tagit en paus någon sommar. Inte ens då han fick barn. Men till hans försvar måste jag säga att jag tror att han älskar det för mycket, man verkligen ser hur han brinner på scenen när han står där. Han sjunger sig hes även om han har stått på scen över 100 gånger. Varje gång jag sett honom har han använt all sin energi för publikens skull. Han är hängiven till sina fans och levererar alltid. Jag kommer ihåg första gången jag såg honom live. Det var i visby. Jag hade väldigt höga förväntningar och han uppfyllde dom alla. Han stod där och hoppade runt på scenen och drog hela publiken med sig. Jag trodde faktiskt ett tag att golvet skulle rasa under oss. Jag fylldes av en sån otrolig glädje då jag sjöng med i mina favoritlåtar samtidigt som honom. Där stod han mannen som varit en av mina största inspirationskällor i livet. För mig så är han så otroligt stor. Jag beundrar honom verkligen, men för mig så är han inte mer än en människa. Kött och blod. Han är bara en människa som bidragit till att jag hittat min väg i livet. Han är bara en människa som gett sitt hjärta till oss om och om igen. Det önskar jag också att jag en dag kommer att göra. Att jag kan skriva texter som inspirerar, och går rakt in i hjärtat. Texter som kan få någon att bli berörd. Texter som kan hjälpa någon så som Håkans texter har hjälpt mig. Jag önskar att jag också en dag kan kalla mig själv poet. För det är vad han är, han är en sann poet. Hans musik är oändlig och kommer leva vidare i den svenska kulturen för alltid.