Tystnaden klyvs, dina fotsteg i hallen drar mig varsamt ur båten som guppar säkert på en spegelblank yta. Fiskar som vakar lämnar ringar efter sig som sakta suddas bort.
Drömmen är bortglömd innan du hunnit stänga dörren efter dig.

Jag tar ett djupt andetag, lyssnar.
Du rör dig nu vant i hallen du stått i så många gånger. Du klär av dig alla de lager kläder du tvingas ta på dig när världen målats vit av oändlig snö.
Du tar ett steg, två, tre. Stannar. Tar ett till, tvekar, fortsätter.

Jag vet varför.

För några timmar sedan hade jag tejpat fast lappar på golvet. Lappar som skojade på ett gulligt och omtänksamt sätt om lappen som ödesdigert hänger på badrumsspegeln.
Frågan på spegelglaset bär orden ’får jag chans på dig”
Under frågan, tre rutor som går att kryssa i:
’ja’
’absolut’
’så-jävla-klart’

På golvet, mot sängkammaren, väntar små noteringar till dig.
Första lappen: HOPPAS du kryssat i rätt ruta.
Andra lappen: alltså... VERKLIGEN.
Tredje: Så hääääääääääääääääär mycket (och så har jag ritat en huvudfoting som håller upp armarna, brett isär).
Fjärde lappen: sista chansen nu att gå tillbaka och kryssa i rätt om du nu mot förmodan inte gjort det en smiley puss

Så jag ligger och lyssnar. Du tar ett steg, stannar. Läser. Tar ett till, stannar. Läser. Vänder och går tillbaka.

Utanför yr ett förvildad snökaos. Sveper över det nu vita landskapet som glittrar under gatornas beskyddande sken. Stjärnorna vilar bakom ogenomträngliga moln och världen håller på att förvandlas till Kung Vinters lekplats.
(Jag tror han vill åka pulka)

Jag hör hur du borstar tänderna. Vet, att du läst min fråga, men osäker på om du använt pennan som är upptejpad bredvid den vita lappen med blåa bläckbokstäver.
Skulle du bli glad, eller skulle du bli rädd. Jag vet inte.

Håller jag andan?

Golvet knakar igenkännande. Det känns som en evighet i för korta sekunder innan du skjuter upp dörren till sovrummet. Jag ligger stilla. Lyssnar. Kisar. Du kryper naket ner i sängen och en värme springer genom min kropp när din kalla omfamning sluter sig om mig. Känner de minusgrader som rår utanför fönstret, på din lena hy. Du tar mig i dina armar, kramar mig hårt och låter dina läppar vila på min panna, jag hör hur du fyller dina lungor med luft.

”Du får mig att le, med hela kroppen”

Dina ord blommar likt en sommaräng i mitt hjärta och jag ler så det bränner i kinderna.

Jag suckar mot ditt bröst.


Vi somnar så, tillsammans. Nära. Som ett.
I en längtan som vågar vila ut och det känns som om uppförsbacken äntligen är slut.
Vi är nu. Här. Tillsammans. Du och Jag. Ogenomträngliga och oändliga… för varandra.




kl 06.15

Alarmet ringer. Jag sträcker på mig.

Sätter mig på sängkanten, drar trötta fingrar genom sömnigt hår. Reser på mig.

Tänder lampan på toaletten. Pennan är borta, lappen hänger kvar. Ett stort kryss lyser i klaraste blått.

Jag ser mina ögon i spegelbilden, glänsandes av glädje.
Utav kärlek.




Ikryssat var: ’så-jävla-klart’