När man sitter på en bro är det liksom inte meningen att någon ska hitta en. Jag vill inte ha någon nära nu, vill inte att någon ska pressa sig in under skinnet på mig. Vill inte skriva låtsaspoetiska ord för att sätta känslorna på papper.

För henne blev det så fel när han plötsligt klampade in igen med sina huller-om-buller-framträdanden och instabila omfamningar. Hon kunde aldrig veta när han skulle vara borta. Varför blir allt jag skriver till skit bajs äckelsörja inget vettigt någonstans jag vill banka och slå och kladda ut den här röda färgen på den där jävla duken som står och skrattar åt mig naken vit och utan förstörd ej existerande kreativitet.

Det kommer inte ut, det stannar ju bara där. Nej, klamrar sig fast på insidan av huden fast jag försöker slita och rycka bort bort BORT det. Vill inte ha det inuti min kropp. Det är inte mitt, kom och ta det, snälla, någon annan kom. Jag kan inte ens längta efter play lek tunga-tunga-mun-mun saker utan det vill jag inte faktiskt. Var tog den vägen? Viljan?