Det luktar sågspån
honung, kokkaffe och höstäpplen
alla renätna kärnhus kastar jag nedför slänten
bland taggar och sly skall växa en äppelskog

barnen sparkar ruttnande löv
och fönstren lyser i de främmande husen
vissa sover under marken
inte mycket mer än sju år gamla
hur de älskade henne nu
hur de saknar

de river hus, de bygger nya
och regnet tasslar tyst i buskarna
med armarna famlande sträckta
springer jag älva nedför branten
håret klibbar hårt mot kinderna

en dag lämnar jag parken
stiger ur skuggornas gemenskap
utanför muren är ljuset vassare
sorgerna nyare, ännu fuktiga
det är inte de döda som skrämmer