Hon säger, döden har ingen röst
hon viskar, höstlövsvind och multnad

ett provisoriskt nattly under storgranens arm
där vi berättar oss för varandra,
smakar på den kommande glömskan

det som ska bli maskmull och ett tyst regn
det som ska bli svartek och virke med tiden

fukten tar sig in i varje skrymsle
i vadmalsfiltens tunga insektsskal,
ord som trevar ur det tunna ljuset innan sömnen