Kalla fingrar längs
mina skulderblad

förfryser mitt ansikte
i ondskans sken

isdroppe krasar
trillar ner från
min kind

tomt stirrar blicken bortåt
och inåt går mina händer

skyddad från ensamhet

Själv blir jag aldrig mer

Röster som smeker
mina öron
övertygar
om sin
sanning


Stumma skrik.

Ni är mig.

Ni.

Vann.