Resan har varit lång sen den dagen i juni, då dina ögon för första gången såg in i mina. Sen den dagen du presenterade dig för mitt liv, vände min egen kropp ut och in, blottade allt som är jag. Allt som jag försökt att skydda. Du tog min framtid i ett ögonblick, och ändrade den. För varje sekund, för varje andetag krusade sig ytan och de vågrörelser som nu skulle röra sig i mitt inre skulle komma att kännas oändliga.
Vägen har varit lång sen det första leendet, första kyssen, den första längtan, första frukosten, den första tåren. Uppförsbackar och sena soluppgångar. Långa nätter. En sommar som blev höst, dagar som blev allt kortare tills första snön föll. Sommar, höst och vinter. En klocka som slagit ödesdigra slag. Något som aldrig skulle bli, gav aldrig upp.
Resan har varit lång, men jag ler för vi, du och jag, är hemma nu.



kl 23.48

Din omfamning är ärlig, du kramar mig hårade än du någonsin gjort förut och jag sluter mina ögon, vilar min kind mot din axel. De dova slagen från ditt hjärta slår i takt med mitt. En rytm som är lugn och tillfredställd. Det är som om tiden äntligen kan andas ut. 3, 2, 1... Klockan lämnar hel och halv, slår nya klockslag i en avlägsen rymd.
Jag ler, sväljer lycka som landar i en rofylld mage. Jag är lätt, fri från den tyngd som byggt tunga bon på mina axlar, nästen av osäkert bly. Jag bär glädje i mina händer, och all oro som fyllt min famn lämnar jag nu bakom mig. Går naket in i det nya året, men inte rädd, nej… inte ensam.
Du håller min hand.
Jag suckar mjukt, känner sömnens behagliga stillhet bädda in mina tankar och jag somnar där, på din axel.
På en ny framtid.



Resan har varit lång, men den är inte över. Vi mellanlandar här, packar nya väskor. Lämnar använt och begagnat bakom oss och reser mot nya länder, outforskad mark och främmande stränder.



Jag andas, jag ler. Jag är lycklig…


Jag lever...


… och just nu, behöver jag inte mer.





En gammal klocka stannar på 23.59


precis lagom tills dess att den nya börjar att slå



Gott Nytt År