Hon satt som en tung kopia av sig själv i den nersuttna soffan, med benen i skräddarställning under den mörkgröna filten. På tv:n rörde sig rollfigurer spelandes av bortglömda Hollywoodkändisar, som i en modern stumfilm. Istället ekade Antony and the Johnsons klagande toner ur högtalarna.

Knock, knock, knockin’ on heavans door

Hennes blick var osminkad och vilade långt bortom de vitmålade väggarna som var överfulla av osåld konst. Hon suckar ur trötta lungor och sväljer strävt den bortglömda chokladbiten som legat allt för länge i hennes nu glibbiga mun. Hennes gom är som ett gäggigt sandpapper.
Hon grimatiserar och pressar håglöst glaset mot läpparna. Sköljer ner de bruna resterna från årets Aladdinask med ljummet rödvin och får anstränga sig för att torka bort den röda droppen som hotar att lämna mungipan.

Telefonen ringer.

Hon trycker in en ny chokladbit i munnen och hon ryser till när hon känner hur magen knyter sig. Skakar på huvudet och låter godiset, som annars skänker ett okynnigt välbehag, sakta brytas ner mot tungan. Sakta luckras upp för att kunna glida längst med strupen och sprida doften av fetma ut i näsborrarna.

Musiken tystnar och hon sitter tyst i det svagt upplysta vardagsrummet. En falsk glädje sprider sig i rummet från den, faktiskt, klädda granen och hon sveper det sista i glaset.
Skrockar glädjelöst ur ett par tårfyllda ögon, men döljer sin ensamma sorg bakom en handrygg som snabbt torkar bort alla spår. Silverglittrande avtryck blänker på hennes vinterbleka hy, medan hon stödjer sig mot hallväggen för att komma till toaletten.

Telefonen ringer och hon stänger dörren om sig, blickar ner i det kalla vatten som väntar i porslinssitsen. Böjer sig framåt och trycker två fingrar, djupt ner i halsen. Kittlar svaljet och hennes mage drar ihop sig, ger ifrån sig tillfredställda ljud. Glad över att få tömmas på all ångest.



Det är lättare att må illa över sånt man rår över.