Flyg, uppe i skyn, jag undrar hur det är?
Att få vara en fågel som flyger fri i ett annat perspektiv?
Om jag ändå ska försöka vara en fågel som fyller sina dagar med sång.
Och jag hoppar in i dess kläder.
Oj, va skönt det är! Känna att vingarna bär efter att blivit matad med mamma och pappas mat.
Oj vilken skön känsla att få känna vinden i nacken som skär genom fjädrarna.
Oj, vad skönt att känna sig fri som en fågel i klara sommardagar och att se världen från Guds perspektiv.
Men snart blir man hungrig och flyger in i hemmet för att äta. Men man kan inte äta mammas köttbullar längre. Dessutom blir man bortjagad av sin egen mamma när hon upptäckter att en fågel är i huset. Hon jagar ut mig medan jag bara försöker säga att det är jag! Mamma det är jag
Tiden går ju och mamma, pappa och min lilla syster begraver sig i sorgen över att jag är borta, men jag är här, jag är här och ni är ju blinda för att jag är någon annan. Och alla vänner som undrar var jag är.
Måste äta fågelmat för att leva och lär mig att flyga fritt är farligt.
Men det blir också långtråkigt, ens hjärta fylls av lust till kärlek. Man gör allt för att hitta någon att dela sitt fågelliv med. Sången till kärlek, så svår den är. Man måste öva och öva. Till sist får man den man vill ha och det dröjer inte länge förrän man är förälder och måste mata några näbbar till.
Och även om det är härligt att känna vinden ta tag i vingtopparna.
Även om det är härligt att höra min egen fågelstämma genom den djupa dalen.
Så är saker och ting så mycket annorlunda från det liv jag en gång levt.
När jag väl klär av mig fågeldräkten slår det mig.
Hur mycket jag älskar mitt egna liv.