Nu var de sju kvar på rymdskeppet. I mitten av dem alla, med tre kamrater i vardera vingflygeln, hängde StjärnSpillran. Han liknade en avbruten bit av en konstgjord stjärna, såg ut som en gyllene triangel. Klädd i guldig silkespapp glimrade han till varje gång han vred sig. Det spred sköna illusioner genom skeppet. StjärnSpillrans forntida stjärna hade varit av kvinnlig polaritet. Alltsedan han blev enskild individ hade han utvecklat en manlig konstitution, närmast blivit kaptén ombord. Allesammans sex såg upp till StjärnSpillran. Men ingen hade riktigt tänkt på att just han kunde få lämna expeditionen. Nu såg det ut att snarast ske.

Hur rymdstyrelsen resonerade var inte alldeles klart. Dock kunde man föreställa sig hur obalans skulle infinna sig utifall någon ur vardera vingen avlägsnades. Så det fick bli själva kärnfenomenet. Ty resan styrdes ju likafullt mot en ny stjärna, som gick under arbetsnamnet 1-0. Den förmodades vara enda solen i ett totalt oupptäckt solsystem, som i sin tur var det innersta i hela galaxen. Där skulle allt bli ljusare än någonsin. Stjärnsystemets ytterregioner höll 00 ORIGO just på att utforska. Här var solsystemen ännu slarvigt utspridda. Huvudleden in mot galaxens centrum lät sig inte lokaliseras i första taget.

StjärnSpillrans ontologiska konstitution hade länge varit svårgripbar. Den föreföll både vara och inte vara sina reflexer. Hur den nu bäst skulle kastas ut ur farkosten förblev ett mysterium. Men det måste likafullt göras. Så rymdstyrelsen tog varenda glans man såg (förutom dem som uppenbarligen kom från spotlightsen). Det rörde sig om maximalt tusen glimtar och en handfull gnistror. StjärnSpillran slockade allt djupare där den alltjämt dinglade på sin krok. Till sist återstod blott en doft av svavel, som fick de återstående resenärerna att minnas mysiga skorstensrökar hemifrån jordeplanetens vintrigaste kvällar.