Och så rätar jag på ryggen och ser rakt in i din dömande blick.
Eller nej, det gör jag naturligtvis inte.
Jag sitter hukad med bicken stadigt fäst i luftrummet strax nedanför ditt vänstra öra.
- Och Josefin har blivit stor och skaffat pojkvän, säger jag.
Och
- Jassåminsann, säger du. Är han ekonomiskt oberoende?
- Nej, säger jag.
- Har han jobb?
- Nej, säger jag. Men han söker. Han jobbade på Statoil förut. Han håller på med karate.
- Gillar hon karate? säger du.
- Nej. Men hon verkar ju gilla honom så... Fast vad vet jag..?
Och så blir det tyst en stund.
- Hon är ju färdigutbildad nu, försöker jag. Har fått jobb i stan.
- Där ser man!
- Jag frågade om hon skulle flytta ihop med Jonas, han heter så, men...
- Då är hon ju fast sen. För hela livet. Jobb... och då är de ju i princip gifta.
- ... men hon trodde inte de var där än.
- Nej, då sitter hon ju där sen. Då blir ju barn nästa steg. Hon kommer ju aldrig att träffa nån annan kille.
- Nej, säger jag, medan blicken vacklar ner till din axel. Då träffar hon ingen annan kille.
- Trist, säger du. Hon som skulle kunna få vem hon vill.