Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Uppbrott

Jag minns tiden då ödets rand var vacker
när vi glatt tog steget ut bland tistlarna och njöt av de varma bloddropparna mot huden.

Jag minns när kaos var berusande
när vi kastade oss huvudstupa ut i rymden och höll varandras händer när yrseln och illamåendet kom.

Jag minns när rädslan var hisnande
när vi rusade in i dimman och gömde oss, för att se om den andra skulle springa efter.

Jag minns när smärtan var kittlande
när vi stack varandra med nålar, djupare och djupare, tills det sved i hjärtat och vi fick kyssa bort varandras tårar.

Jag minns när slutet var nära. Jag minns hur vi gav efter, levde varje dag som den sista, starkt, vilt, passionerat.
På den emotionella smärtgränsen.

Jag minns tiden då ödets rand var vacker.
Nu är den bara tragisk.




Fri vers av Nioma Trey
Läst 508 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2010-02-18 12:09



Bookmark and Share


  stella
Underbart vackert skrivet!!
2010-02-18
  > Nästa text
< Föregående

Nioma Trey
Nioma Trey