Det var så lätt, men ändå så svårt. Pistolen låg ju där, laddad och vacker. väntade snällt. Men vad väntade hon på? Att en prins ur sagorna skulle komma ridandes och stoppa henne? Nä, hon var trots allt lite av en realist. Det var ju inte längre svårt. Hon hade modet. Bara tvekan. Alltid var det något. Hade hon verkligen modet? Varför tvekade hon? Det var ju så lätt. Pistolen mot tinningen. Andas. ett. två. tre. Skjut. Varför klarade hon det inte? Det hade gått snabbt och lätt, inte som med kniven, hammaren eller rakbladet. - Varför tänker jag alltid så jävla mycket.., mumlade hon för sig själv. Det var något som gnagde i henne. Självisk, vadå självisk? Hon hade ju alltid varit den som delade med sig av allt, gjorde alltid det som var det bästa för andra, aldrig sig själv. Hon var så nära, att få dämpa smärtan. Men hur många delade hon inte ut den till, istället? Alla de sina, hennes älskade familj och vänner. Hur skulle de ta det? Hon som aldrig var den ''själviske'', pft. Här sitter hon och väger mellan valen att trycka av, eller att låta bli. Att få heala sig själv, och förstöra de hon älskar, eller att låta bli. Är det realistiskt att se sig själv död? Eller, bara självklart? Ja, hur blev det nu? Ja... hur blir det nu?