Jag önskar du kunde se dig sittandes där nu, på en snöängels avstånd från mig, på den frostbitna parkbänken. Mina ord stannar i luften och känns så meningslösa i skenet av din uppenbarelse. Fåordiga, är de, orden.

Viskningar blir till vattenånga i luften mellan oss, jag viskar till dig om du vill.

Du som har allt sitter helt stilla som att världen inte har något att erbjuda dig. Jag antar att vinterdagen är för kall för att du ska känna, för kall för att du ska vilja.

Frostbiten, som en röd ros lyser dina kinder igenom och river mina ögon med längtan. Om du var min nu, i famnen skulle jag hålla dig nära och så långt bort från kylan möjligt. Allt är möjligt, om du viskar till mig.


Tanken slog mig, hur svårt kan det vara att fånga en ängel.