Våren var mycket ljusare än vad jag väntat mig, och dina ögon var sådär skimrande som havet under solen. Vi gick där, sida vid sida, och drömde om världen bortom horisonten. Dit vi skulle, du och jag. Jag minns att jag tänkte; världen blir aldrig vackrare än nu, nu när du är här med mig. Inget skulle få ta solen ifrån mig, och lämna mig under månens kalla sken.

Du vände ditt solkyssta ansikte mot himlen, som om du såg tillbaka till platsen du en gång kom ifrån. Ditt änglahår i solens strålar förtrollade mitt kärlekskranka hjärta ännu en gång, och det ena ögonblicket överträffade det andra. Vad var du egentligen; då ingenting jag förut sett varit så overkligt som du?

Jag ville fånga stunden, för jag visste att du inte skulle stanna. Det var för många som ville ha dig lika mycket som jag, och du ville inte ha mig lika mycket som jag ville ha dig. Mitt hjärta var ditt, men ditt var ingens. Kärlek var inte för dig som det var för mig, något jag behövde för att överleva. Min kärlek var du… Men sanningen är aldrig vacker, aldrig som man drömt att den ska vara.

Du gav mig den vädjande blicken, den som jag fruktat hela mitt liv, den som sa att jag skulle släppa dig. På ostadiga, tomma steg gick jag fram till dig, med orörliga händer smekte jag din kind varsamt, såsom vårvindar gör. Utan ord sa jag att det gjorde fruktansvärt ont, och med mitt brustna hjärta i handen gick jag inte där ifrån. Jag stod kvar, och såg hur hela min värld raserades mer med varje steg du tog, bort från mig.

Mörkret överrumplade mig lika häftigt som din uppenbarelse gjort Den dagen, men det var långt ifrån lika underbart som att se dina ögon glittra ikapp med stjärnorna. Samma stjärnor som nu slocknade en efter en, ovanför en krossad själ.