Det är ett landskap grått utan konturer
utan början
utan slut
Det är ett landskap som du tvingas till mot din vilja

Allt det vackra som du sett i världen finns också här
men det har förlorat sin färg och är oigenkännligt som om det aldrig funnits och du vet inte om du är vaken eller drömmer
Varje bild av den älskade är som en dröm som du aldrig
får drömma klart för sorgen väcker dig ur din dröm
när du framkallar minnen i glädje flyger de iväg som
fångar i en såpbubbla och spricker när de kommit upp en bit i detta syrefattiga land.
När bubblan spricker då känner du hur skrattet kväver din hals din kropp har glömt hur glädje och skratt känns
Du ser alla nära och kära som också sörjer men det är för
långt mellan er och ni kan inte fatta varandras händer
här är sorgen din egen börda som skall bäras hur tung den än är
Att ropa är ingen idé för din röst är fängslad i ditt bröst och ekar som hammarslag som slår dig ner till marken
varje andetag är så svår och plågsam att man önskar att det vore det sista

Varje tanke om önskan att han ska vara i livet dränker honom
med dina tårar och han försvinner längre bort i tårarnas flod
varje utandning du inbillar dig se honom göra är bara
dina tårar som dunstar i den kalla luften i landet
som jag kallar sorgens landskap
där solens uppgång lyser upp allt
mörker och gör dess
skuggor
skarpare