Ve mig, arma krake. Varför denna sorgemantel på min rygg?
Har jag inte lidit nog och straffats klart för mina synder.
När ska nådens salva verka?

Erkände jag inte mina synder för dig fader? Gav jag dig inte mitt liv?
Har jag inte gått på dina vägar, säg mig helige, var är löftet?
När börjar löftet gälla?

Vad var Davids nöd och vånda, jämfört med min? Vad kan liknas?
När blev jag smord till kung? Rik och mäktig, eller gift?
Har jag begärt någonting emot din vilja?

Ve mig för mitt övermod. Hur vågar jag beklaga mig inför dig, högste?
Jag har inte förändrat världen, befallt armeer eller benådat fångar.
Vem är jag att sträcka ut min hand mot dig?

Din tjänare Job blev prövad hårt och allt togs ifrån honom till slut.
Slagen och av vänner bedragen han led och blev liten.
Är mitt öde detsamma som Job`s?

Ve mig min misstro. Vad har jag för hopp? Var är din välsignelse?
Var är upprättelsen, var är belöningen, var är rättvisan?
Var är min plats, min rätt, min vila?

Mitt hem rivs ned, min kropp slås med sjukdomar, mörkret sprids.
Världen brinner, systrar och bröder dör, barnen är vilse.
Ve dem, ve de som längtar efter dig.

Ve mig för min tungas syra, ve mig för mitt hjärtas svek.
Ve mig för min svaghet, min ångest och sorg.
Ve mig för min längtan.

Mina knän är böjda, min nacke krökt, jag krälar för dig gärna.
Ber dag och natt, snar att följa din vilja till slutet.
För där tvivel är finns ändå hopp.