Min bäste vän sa till mig, allt efter som vi utbytte ett trappsteg mot ett annat, att kärlek inte har någon verklig existens, att den visavi känslan alltid kommer vara en övergång till något annat. Den är ett postulat, med undantag för att det handlar mer om lek än om kär. Kanske en schablon inbäddad i falsk förväntan. Kanske det vackraste av samlarobjektet i det kollektiva medvetandet. I bästa fall bedövande, i värsta fall förgörande. Jag förstod inte helt och hållet vad vi talade om, men den allvarsamma tonen i hans ord fick mej att känna mej viktig, som om jag nu fick veta något om världen. Något beständigt och viktigt. Jag svarade att om kärleken inte har någon reell existens så finns inte heller hatet. De är ju varandras motsatspar i ett evigt växelspel av ömsesidigt beroende. Vi besegrade några trappsteg i tystnad. Du har nog rätt sa min vän till slut. Och om dessa två aspekter av mänsklig aktivitet utgör ramen, ja, själva förutsättningen för allt känslan kan förnimma däremellan så måste man fråga sej om något av de vi känner är verkligt. Jag kände hur hans ord fyllde mej med ångest. Vi blev återigen tysta. Det behövdes inte längre några ord. Den värld vi talade om var inte en värld någon av oss ville leva i, men likväl gjorde vi det. Jag begrundade vår tes, orden flög igenom huvudet: inget av det vi känner existerar i faktisk mening. Men min ångest då? Min kärlek till min mor? Jag såg på min vän och han nickade till svar. Det finns ingen mening, sa han. Våra steg styrde mot taket. Hela tiden snurrade tankarna kring alltets meningslöshet i mitt huvud. Orden brände och sved som gift i mitt hjärta. Jag tänkte på Sisyfos, var fanns hoppet i den hopplösa revolten?

Det hade börjat skymma ute och himmeln var just i färd att dra sitt svarta täcke över sej och gå till vila. Min vän såg på mej med sorgsna ögon. Du är min bäste vän sa han och letade efter ord att fortsätta meningen med: men då detta bara är ord utan innebörd, då de förutsätter att vi känner så; det omöjliga, då känslan blott är en abstraktion av något vi innerligt önskar men inte äger rätten till, han svalde tungt och kom bort sej. Luften blev skum allt eftersom mörkret fullbordade sitt intrång. Han tog några steg mot takutsprånget. Jag begrundade det min bäste vän hade sagt och beslöt att det var sant. Ville jag verkligen finnas till nu när omständigheterna var som de var? Jag gick upp jämsides med min vän. Vi såg på varandra med samförstånd. Vänner i livet, tillsammans till slutet. Han fattade min hand och kramade den hårt. Vi var som en och den samma och i en gemensam rörelse föll vi mot evigheten.