I natt är det mörkare än vanligt och de likgiltiga ögonen stirrar ner. Men uppehåller sig inte som brukligt vid rustningens skimrande hölje. Morgonens ljus dräper min osynlighet och blottar min svaghet. Jag syns på riktigt. Men det känns okej för en gångs skull. Efterlängtat. Önskvärt. Idag ska jag synas. På riktigt. Utan benhård rekvisita och avklädd. Naken. Ren. Och avklädd. Kan dom se mig? Vill dom se mig? Bemöts av slutna ögonlock. Söker ivrigt, men förgäves. Verkligheten överträffar illusionen och i ett ögonblick är jag tillbaka i mitt gamla skal. Kanske skulle dom aldrig få chansen att få se mig igen. Jag konverserar med min spegelbild och förklarar att han är falsk, eller åtminstone lurad.
– Du är inte ett dugg lik mig!
Som om han skulle fatta. Vad fan vet han? Han tittar intensivt på mig. Blicken känns hotfull så jag viker undan. Striden är avgjord. Ännu en dag ska jag ge efter. Vem är jag?
– Vem fan tror du. King Kong. Oslagbar. Gud. Odödlig. Jag är inte längre närvarnade. Min rustning beger sig ut. Nu jävlar. Ja, nu jävlar…