SScchhhh… viskar dom mellan slagen, men det hörs svagt. Skolklockan ringer in, men det hörs svagt. En liten pojke springer med alltför små steg, med alltför stora problem, leende drömmar ruttnar och försvinner.
- Jag undrar hur långt han hinner innan dom hinner ikapp!?
Men den lilla pojken springer så snabbt, han springer så snabbt det bara går, så snabbt han förmår, han önskar att han kunde ta avstamp från marken och hoppa upp i himmelen, gömma sig bakom stjärnorna, bara för en liten stund, bara tills dom försvunnit…
Men himmelen vill inte dela med sig av sina jävla stjärnor, så han är ensam. Ensam springer han så snabbt, så snabbt det bara går, så snabbt han förmår, vinden smeker hans hår, trotsar mjölksyran i sina lår, han springer så snabbt det bara går…
Tår efter tår faller och rullar ner för hans kalla kinder men den lilla pojken fortsätter, han springer…
- Jag undrar hur långt han hinner innan dom hinner ikapp!?
Han vet att när dom hunnit ikapp ska han få stryk, slag, sparkar, hugg av tungor som hatar, som hatar, sin egen rädsla för det som är annorlunda. Han är annorlunda, han vet det, dom vet det, deras hjärtan slår, hans hjärta slår…
Det är bakom hjärtslagen han gömmer sig för känslan av hur han egentligen mår, livrädd att det inte finns någon som förstår. För barn dom glömmer sanningen, föräldrar dom nekar till sanningen och lärare dom gömmer sanningen. Alla vänder dom sig långsamt om och vandrar hem till lögnen igen. Dagen blir till natt å i drömmen springer den lilla pojken så snabbt, så snabbt det bara går, så snabbt han förmår, han springer så snabbt att han vaknar nästa morgon alldeles matt. Han sätter sig upp i sängen och viskar till världen att: jag har fått nog…
Men plötsligt så log han, han log åt att dom inte förstod. Han skrek att:
Ni kan misshandla min kropp men aldrig stjäla mina ord!
Hans ord hörs än i dag. Ja, den lilla pojken som sprang snabbt… det var jag.