Jag väver in tankarna i svettiga lakan från natten som gått.
Rullar över på hennes sida, ner i avtrycket efter fullkomlig skönhet.
Kravlar upp, omkring, myser, finns till.
Kikar försiktigt men nyfiket över kanten för att se om hon återvänder.
Betraktar lätta steg, mjuka, svävande. Återvändande.
Avvaktar liggandes.
Hon lägger sig i avtrycket av mig. Vi somnar i avtrycken av varandra.
Besöker trevandes varandras drömmar, tillfredställer längtan.
Hennes hjärtslag bultar i mitt bröst, våra kroppar formas om. Vi vaknar fortfarande sömniga i varsitt avtryck, delar första intrycket, första känslan.
Stiger upp och möter dagen på olika platser.
Jag kommer kanske aldrig att bädda sängen igen…