Allt hände i ett ögonblick

Ett silverregn
Vackert men ack så förrädiskt

Bländar

Hindrar nu hennes tankar
Från fortsatt logisk verksamhet

Förlamad hon är

Endast autonoma funktioner håller henne kvar
I varelsen som är hon

I ögonblicket blev allt stilla
Hon lever där

I ett ständigt nu

Inget förflutet
Ingen framtid

Ett ständigt nu

Alla dessa barriärer
Av henne själv skapade

Begränsar
Hämmar

I existensens natur finns inga gränser
Enbart dessa skenbara

Hon tar ett steg åt sidan

Betraktar
Begrundar

Bryter sig loss

Genom dimman

Kan hon nu se…


Horisonten