Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En slocknande stjärna


I dina ögon såg jag tusen stjärnor födas
Solfyllda flöden över himmelens spann

Och tiden stod stilla

Våra sinnen öppna mot världen

sensibla
Sårbara

Vackra ord & längtande händer
Bar mig genom natten

Vi smälte samman
Blev ett

Kanske var det redan då du försvann

Din själ

En slocknande stjärna
Långsamt sönderfall

I drömmen ser jag dig

Du vandrar längs öde stränder
Ropar mitt namn

Men höstvinden är obarmhärtig

Jag vaknar ensam
Bredvid vilar tystnaden

Försöker förstå
Den stundande gryningens
Hjärtlösa språk




Fri vers av Aquila
Läst 619 gånger och applåderad av 21 personer
Publicerad 2011-01-14 19:23



Bookmark and Share

  ramsesII
Ja, en slocknande stjärna säger dom som förstår att detta inte är genomförbart - alltså att en stjärna slocknar. I och med att en stjärna dör, föds den på samma gång på nytt - kanske i ett nytt kosmos under nya himlar - men den dör aldrig utan lever i symbios i skuggan av födelsen - så som kärleken - alltså den eviga kärleken, inte den förgängliga - kärleken dör aldrig, den uppenbarar sig bara på nytt i skuggan. Tänk på det, vännen min!
2011-03-07

  M_Franke
Skälvande vacker och beörande
2011-01-15

    ej medlem längre
Så otroligt vackert.
2011-01-14

  wellness tina
..`I drömmen ser jag dig
Du vandrar längs öde stränder..`

fin dikt, du ser stjärnorna i honom fortfarande..
2011-01-14

  Ninananonia VIP
En text som berör:)
Jättebra...
2011-01-14
  > Nästa text
< Föregående

Aquila
Aquila