Jag ville inte dö.

Men när regnet föll utanför fönstret drömde jag om dig.

Och sen, när jag vaknade upp, var jag död.

Det var inte meningen, jag kunde inte hjälpa det.

Den jäveln måste ha kommit när jag sov, när jag drömde.

För sen, när jag vaknade, var jag död.

Jag sa det va?

Att jag var död när jag vaknade.

Och jag som inte ville dö.

Och regnet som inte ville falla.

Egentligen.

Det var inte meningen.

Det var inte mitt fel, jag kunde inte hjälpa det.

Ska det vara så?

Måste jag dö varje gång jag drömmer om dig?

Är det meningen?

Jag minns allt så klart.

Hur jag låg på min säng och inte ville dö.

Regnet föll och föll och föll.

Varje kväll.

Och jag drömde om dig.

Varje natt.

Och varje morgon när jag vaknade.

Var jag död.

Igen.