Det hela började som en dröm. När vi vandrade längs tysta gator och andades ånga i nattens kyla. Hand i hand, steg efter steg. Ibland log jag. Men då gömde jag huvudet i halsduken för att du inte skulle se. På marken låg snön. Vi var vänner snön och jag, goda vänner, kanske för att vi faktiskt hade känt varandra hela livet. Det luktade kallt, det luktade snö. Dina skor var trasiga som sist, det är inte mycket som förändras längre. När vi satt på hustaken och såg ut över staden vi ville sätta i eld. Såg på stjärnorna som var våra vänner liksom snön på marken. Jag blir så lätt lite fånig när jag är med dig. Så där töntigt sentimental och tråkig. Men mest fånig. Jag tror du förstår vad jag menar, även fast vi skrattar åt samma saker hatar jag när du ser mig le. Molnen av plast är beviset på allt, de studsar över himlen som om de ägde den. Det känns som att någon följer efter oss, jag måste se mig över axeln gång på gång för att för en sekund känna något som skulle kunna vara trygghet. Det är inte så att jag inte litar på dig, inte alls. Men du vet man blir så lätt paranoid av att gå på tysta gator i en mörk och kall natt. Att du går bredvid och håller min hand har ingen betydelse. Rädslan är starkare än så, du skulle bara veta. Ja, allt började som en dröm. Abstrakt och orimligt och inte ett dugg vackert. Men vem har sagt att det är vackert att leva? Livet måste ju vara något av det fulaste som finns. Det hela började som en dröm och jag ville hemskt gärna vakna upp igen. Det vi inte visste då var att det skulle fortsätta så. Som en dröm. Sida efter sida, steg efter steg. Du och jag och snön och plastmolnen. Tillsammans. För evigt fast i livets ofrånkomliga krusiduller. Sida efter sida, steg efter steg. Och drömmen var bara början.