Katten kom in med stora sjok av snö på ryggen och i svansen. Satte sig ner på den dyra mattan på det kalla golvet och tvättade sig noggrant. Snön smälte och rann ner i en pöl på den dyra, fula mattan. Sen jamade den lite på måfå och reste sig upp för att gå i väg ifrån vattenpölen på golvet. En dammtuss flög förbi och katten förvandlades till en livsfarlig tiger. Inom kort var dammtussen död och sliten i tusen små, små bitar. Givetvis. Jag såg allt detta, något fascinerad. Sen gick jag ut i köket och slog sönder en tallrik. Porslinet flög ut över rummet. Då gick katten ut igen. Förlåt, tigern. Svepte med svansen och tittade på mig som om jag var en idiot. Jag satte mig på en stol och först hundra år senare orkade jag resa på mig igen. Då var det för sent. Just då var allt för sent. Jag skrattade högt. Ekot studsade i rummet, mot väggarna. Jag ville veta om jag levde. Så jag följde efter katten. Över den dyra mattan som fortfarande var fuktig av den smälta snön. Ut genom dörren och ner på vägen utanför. Längs vägen vandrade jag länge, det hann bli mörkt. Det slutade med att jag fick lifta hem med en pensionerad taxichaufför. Det var lite lustigt för han körde taxi fastän han var pensionerad, men jag behövde aldrig betala. Det satt jag och funderade på hela vägen hem, men jag vågade inte fråga. Och katten hade jag aldrig hunnit ifatt. Men när jag gick in genom ytterdörren satt han där på den dyra mattan som var blöt nu igen. Och ekot från mitt skratt satt än kvar i väggarna. På golvet låg porslinssplittret utspritt, det hade redan hunnit bli dammigt.