Minns du den där gången jag hoppade? Den där sommardagen då du ropade på mig för att solen behövde mig och jag hoppade från fönstret. Jag minns den dagen kristallklart. Jag minns fallet, hur jag föll och föll, men aldrig slog i marken. Eller tja, tillslut gjorde jag ju det. Bevisligen. Det var ju så fånigt det där, att få för sig att hoppa från fönstret ner till dig. Men det gjorde jag. Asfalten var hård mot min kropp. Du rusade fram till mig och såg mig i ögonen. Jag gömde ansiktet i mina händer och väntade på en utskällning. Om att jag var dum och impulsiv eller något liknande. Därför blev jag förvånad när det enda jag hörde var bilarna på motorvägen några kilometer bort. Och jag kände din varma hand på mitt huvud. Dina fingrar lekte i mitt hopplöst trassliga hår. Förlåt, viskade jag. Det gör inget, du är ju här nu, viskade du tillbaka. Så satt vi medan sommaren gick och försvann för att bli höst. När höstlöven färgade marken och hela universum hade du nästan rett ut hela mitt långa, toviga hår. När solen inte längre värmde reste du dig upp långsamt och försiktigt, och gick. Jag låg kvar på den nu kalla asfalten. Jag vet inte hur länge jag låg där, men det sved. I hjärtat. Jag visst aldrig hur länge jag skulle få vänta tills du kom tillbaka. Just då hatade jag dig. För att du gjorde mig så svag och hjälplös. För att jag inte kunde andas utan dig. Tiden var enbart ett irrationellt fenomen jag inte kunde förstå. Jag släpade mig så småningom upp till mitt rum igen. Kokade två koppar te. Sen mindes jag att du inte var kvar. Då fick katten den andra.