Ibland tänker jag att jag borde ha gjort allt annorlunda. Från början till slut har ju allt jag gjort alltid blivit fel. Sådant får en att må dåligt, tro mig jag vet. Det fanns en tid då jag älskade livet, men det är bara ett suddigt minne nu. Som imman när man andas på ett fönster. Mina fingrar höll hårt fast om armstöden på fåtöljen. Jag satt på helspänn och väntade på att hela jorden skulle gå under när någon knackade på dörren. Rädslan gjorde det svårt att andas. Men det var bara grannen som undrade om jag hade lite socker hon kunde låna till sitt kaffe. Det hade jag inte. Senare den kvällen satt jag länge och stirrade på min eldrivna jordglob som lugnt stod och snurrade och lyste på skrivbordet. Den jordgloben var min värld. Jag behövde inte en värld större än så, jag behövde inte mer att förstå. Den var så trygg, alltid likadan, alltid varmt lysande och roterande. Inte som den riktiga jorden, som skakade och snurrade för snabbt så att man blev alldeles yr. Länderna svepte förbi mitt synfält. England, Amerika, Indien och Australien. För mig var det bara namn. Tiden gick och jorden snurrade. Så småningom blev jag lugn igen. Månen var så vacker att jag fick ont i hela kroppen. Jag kunde inte behärska så fina saker. Den talade till mig och jag lyssnade. Sa att det fanns ett riktigt liv också för mig, någon annanstans. Självklart ljög månen, precis som alla andra, men för ett ögonblick vågade jag drömma om att det var sant, allt den sa. Då gick strömmen. Jordgloben slutade lysa och snurra, månen gick i moln. Allt blev stilla, hela min värld stannade upp.