Jag sover nästan aldrig. Jag är vaken många nätterna och pratar i telefon eller läser böcker.
När min farfar gick bort fick jag ta över hans gamla bibliotek och alla böcker. Högt tak med spruckna målningar och rullande stegar i bokhyllorna. Och böcker, böcker i oändliga mängder.

Klockan är kvart i tre på morgonen och jag sitter och luktar på damm och läder.
Jag hittar en bok som beskriver konsten att sova. Författaren har fokuserat på ögonblicket precis innan man faller i sömn. Vissa säger att sömnen inträffar successivt men författaren påstår att den kommer som ett hammarslag i huvudet, men att hjärnan har en naturlig instinkt att förbereda oss för detta (sömnen), därför blir ögonblicket man somnar en minneslucka.
Författaren skriver att om kroppen inte hade förberett oss för detta hade det känts som gripas av andnöd.

Jag ringer min bästa vän Mitika. Hon är alltid vaken när jag är vaken, vi är rastlösa tillsammans.
Mitika pratar om en ny förälskelse och jag sitter tyst och lyssnar. Dricker Grappa.
När jag hör Mitika tystna för att dricka vin frågar jag henne hur det känns att vara förälskad.
”Det är som andnöd” svarar hon och jag säger Älskling, jag måste prova det, vi ses när vi båda sover.

Jag placerar två fingrar på halspulsådern och tycker, hårt, hårt, och hyperventilerar. Och somnar.