Han kom hem och stannade alltid hemma, även om han kom sent så stannade han hemma, man trodde det var för han inte ville gå ut. Men han hade ingen lust, det fanns ingen som ville vara med honom.. han var hatad.
Man hatade honom, sa man, men ingen hade sagt varför… ja utom när de spelade fotboll, men han undvek duschen, han litade inte på dom…

Han litade inte på vuxna heller, han hade en gång sagt nåt till sin lärare men hon sa då inför hela klassen att: ”han ska inte behöva tå ut med deras mobbing”. Det var hans ord, rasten efter var värre än nånsin… han gick hem, men kollade först så ingen var hemma. ”ingen i klassen” visste nåt om varför han försvann, sa dom till fröken. Hon sa inget heller, tog aldrig upp saken, det var tydligen mer intressant för henne att sitta inne i sitt rökiga lärarrum än att se så att eleverna mådde bra.

Han åkte hem, för de fanns ingen annanstans… döden började komma då, ”allt är bättre än detta liv”… ”döden är det jag längtar efter, döden är det häftigaste”. När det talades om Gud och himlen så fanns det hopp, ett liv efter detta och det med, en himmel. Men var fanns himlen och framförallt, vad är det för kul med att gå på guldgator och en massa harpor, skulle man jämt och ständigt stå på gatorna och spela harpa och sjunga? Sjunga vad förresten, människor gillar allt från Bach till Sex Pistols, vilken ton skulle gälla i himlen…

Och hur skulle man känna igen nån, för om hans nyfödda syster dog, och skulle hon då vara nyfödd i himlalivet med, och hur skulle han känna igen henne annars.