Jag är så trött på din slitna attityd
Vad är det du vill bevisa?
Att du är stark och att jag är svag?

Eller kanske att det inte alls betydde någonting,
det som vi hade förr, du och jag.

Den tiden då det var vi,
den må vara förbi,
men i hjärtat finns du.
Inpräntad.
Alltid.

Jag gråter ibland,
fäller en tår eller två.
Du påstår att du har svårt,
för att visa känslor.
Jag försöker att förstå,
men det går inte ändå.

Det enda jag behöver,
det enda jag kräver och vill ha,
är ett bevis på att jag finns kvar.
Att vi inte slösade bort vår tid.
Att du inte släpper mig så lätt,
som du får mig att tro.

Man ska aldrig säga aldrig.
Det har jag lärt mig nu.

Ibland önskar jag att allting var som förr,
men ibland är jag glad att det blev som det blev.

Kanske blir det vi igen,
kanske någon dag,
min vän.

Kanske, kanske inte.

Vad som än händer,
så finns du alltid här.
I hjärtat.