i det vita vaggas vi
i dun
i sömn
i mjuka bäddar som omsluter
sluter tätt kring väggar
slätar ut och döljer
i det vita slumrar vi
och än så är det långt till
rönn i blomning
i det vita stillas vi
till ögon öppna för allt ljus
till att förundras
över annorlundaheten
hos den värld vi kände till
som barnet nyfött
ser vi marken himlen träden
och det faller
fortsätter att falla allt det vita
viskar lockelsen om sömn
men somna inte
enfödd
till det vita
dess famn är frusen
ingen vagga för din vila
dödlig som naturmyten för människan
är fotosyntesens slummer
skogens änglavingar
smeker kind till is och marmor
allt det vita
livgivare
vacker bödel
mjuka väntans bädd