Till min stora besvikelse hade du dina svarta, glansiga träningsbyxor på dig.

Jag hade sett dig i dem en gång tidigare. Det var när jag åkte förbi ditt hus i smyg och jag såg dig komma kånkandes på en tvättkorg mellan husen. Det var gula och röda löv överallt, det blåste nåt djävulskt och du såg arg och bakfull ut. Mitt fladdrande hjärta höll på att gå sönder av ömhet.

Men det var då. Och nu är nu. Nu stod jag på dörrmattan i din lägenhet i mina mörkblå jeans. Jag hade fått knäböja några gånger hemma för att kunna knäppa dom. Till det hade jag min svarta stickade tröja. Du hade sagt att det var som att klappa en kattunge en gång. Hade valt mellan mina höga stövlar och mina sneakers. Eftersom det var söndag eftermiddag blev det inte stövlar. Casual. Men ändå fräsch. Avslappnad, vilka kläder som helst jag bryr mig inte jag bara råkar ha så himla bra smak.

Du pladdrade på som du brukade. Om att din thai-restaurang runt hörnet stängt igen och om hur svårt det var att hitta julklappar till din mamma och att man borde fan ta ledigt från jobbet länge nån gång. Sticka iväg några månader sådär bara och resa jorden runt.

Lyssnade med ett halvt öra. Tittade på din vackra mun när den rörde sig och vävde in allt negativt jag kunde hitta i de vita revärerna på dina träningsbrallor. Inte en chans i världen att du kunde vara intresserad av mig när du inte ens brydde dig om att slänga på dig ett par jeans.

Långt senare förstod jag att för dig var det precis tvärtom.