Livet – det som strömmar förbi oss – är fullt av människor man borde ha varit ihop med.
Någon gång får du tag i deras ärm, ett finger eller kanske en hand och då är det bara att hålla i. Låt mig inte ta vilket exempel som helst, utan ett välvalt ett. Låt mig ta en tjej som Marie Amber.
”Jag har inget liv” säger hon. ”Idag skulle jag ha laddat ner O.C-avsnitt men det blev inget.”
Söndag eftermiddag; livet är kvavt av den gångna helgens besvikelser, toppat med ångesten inför kommande vecka. Ledan inför vardagliga rutiner, niotillfem, kafferast och krascha i soffan på kvällen, dokusåpablock, tekopp och tandborstmugg och släcka ljuset.
Eller en söndag eftermiddag när luften är hög och fin att andas, frysbox-frisk.
En dag för en promenad med någon du tycker om, sida vid sida eller du två steg före för att bränna kalorier. En dag för en knäppt jacka med fritt i halsen, en dag för wosh-wosh-wosh-lövsparkande i parken. En dag för dina sunksneakers, en svart stickad hösttröja som räcker dig över midjan och ärmar som når dina fingertoppar.
I september var det prick två månader sedan Tequila Rose-kvällen; varken jag eller Marie Amber tänkte fira offentligt. Älskare och älskarinnor har inte många bemärkelsedagar att ta vara på så de som finns…ja, de firas undermedvetet.
Men saken vi gjorde i somras…Där borde vi ha blivit förlåtna.

2.
Sommarkvällens himmel var lika blå som nu. Vi drack Bacardi Limon och Gröna Äpplen på Maries balkong.
”Det är gott, som ett insektsbett” sa hon.
Jag satt mittemot, höjde en hand framför ansiktet och kände solen steka min fiskbuksvita underarm. Min t-shirt var mörkröd av hettan. Fötterna ömmade efter att ha gått i vattenbrynet samma kväll och trampat vassa små stenar, förrädiskt uppblandade med sand, mumifierade melonskal, kapsyler, fimpar och plastsnibben av Profilpaket.
Jag hade hittat en sorts varmvattenkran med Marie. Hon var ihop med Niklas som jobbade kväll på tågverkstan och kom hem tre på natten. Under hans arbetstider diskuterade vi mycket, även om jag tror att vänskap i sig inte handlar om att hitta nya sidor hos en annan människa utan mer att få sina antaganden eller fördomar bekräftade eller förkastade.
Just det – han var min kompis också, hennes kille. Vi hade alla tre den sorts relation som Orup skrev ballader om i slutet av 80-talet: flicka-pojke-pojke. Ingen har någonsin kramat något gott ur den ekvationen, än mindre fått fram ett logiskt resultat.
Men det var sakerna i somras som förde oss samman. Ingenting stort, ingen kryssning eller medelhavsstrand. Bara en balkong i solsken, en strereo med James Blunt i Marie och Niklas vardagsrum, en flaska Bacardi Limon och en flaska Tequila Rose i skafferiet.
Silverfisk under badrumsmattan, deras schampoon och hudgrejer på samma hylla, omkring 50 av mina dvd-filmer och massor av skivor.
”Insektsbettet”, Gröna äpplen-drinken alltså, mjuknade guldglansen i Maries sommarblick.
Hon satt uppkrupen i sin stol och hon hade tåringen på sig. Isen smälte i glasen.
Hon hade slängt Komvux-broschyren i sophinken under diskbänken två timmar tidigare.
”Fuck that shit” sa hon, tittade ut över gräsplätten bakom balkongräcket. ”Jag får ta nåt jobb i höst. Packa kött eller köra ålderdomshemsrejset.”
Jag vände blicken och såg den ostbågeformade bokhyllan; kurslitteratur för 80 poäng. Tjocka böcker med sidensnöre i, gula och blå klisterlappar som markerade viktiga kapitel.
”Det vore skönt med en paus” sa Marie och kliade sig på knäet, slätt och sommarlovsbronzat. ”Fast det går ju inte att bygga ett liv utan pengar. Gärna ledigt ett tag, men ännu hellre ett liv – du vet?”
Jag nickade. Drack ur. Och gick in i lägenheten för att hämta min Tequila Rose.
Niklassakerna i vardagsrummet; ett undanskuffat Playstation, en två meter hög stapel av filmer, en dammig, kall Delldator i hörnet, en sittpuff med öga-näsa-mun, The Clash-boxen med vitstötta pappershörn, en ihopfällbar röd Bromptoncykel i hallen och samtliga tre fjärrkontroller ovanpå tv:n – alla spionerade de på mig.
Niklassakerna såg och mindes.

3.
Niklassakerna bevakade att livet flöt som det skulle: forsränning bland vardagar, onsdagsbadminton och fredagsöl, lördagsträning (spinning och styrkelyft), fredagsmys med en flaska vin, ett, ibland två glas, morotsstavar och tzatzikidipp, torsdagsterapeutsnack med två stumma människor i en soffa och ett väntande anteckningsblock i knäet på tokdoktorn.
Jag kom ut med Tequila Rose i svart flaska och hällde upp.
”Du har väl ett liv nu?” frågade jag.
”Det liv jag har nu håller på att ta slut. Det blir säkert bättre i höst. Måste bli.”
Hon strök sina ben. Jag följde rörelserna.
”Överlever vi augusti så ordnar sig allt. Jag tar ett helgjobb med fet OB om det krisar.”
Tog glaset. ”Hm” sa hon. ”Inga bra minnen av Tequila tyvärr, men jag gör ett undantag för dig Leon.”
Och så svepte hon och jag svepte och hon satt upp håret i en turkostofs och lirkade med en slinga runt fingret, la huvudet på sned och nickade långsamt när vi upptäckte våra likheter och egenheter och kom överens om att under ändra omständighet kunde vi leva med det.
Och ni vet hur det är: mer klunkar, nya glas, nya häxblandningar och byta skiva i vardagsrummet och Janis eller Joni eller VEM FAN det var sjöng om att det vi pratade om och mer klunkar och mer gröna insektsbett och solen kanade ner och gräsmattan nedanför balkongen svartnade och blev kissad på av hundar på kvällspromenad Och ni vet hur det är, hur man säger när man sitter när efteråt framför två söndergråtna ögon insvepta i en filt: ’ja du vet hur det är, hur det kan bli, det var ingen av oss som…eller jo, det kanske låg i luften, men du vet, det ena ledde till varandra och vi hade druckit en del och ja, det blev som det blev och det är tråkig och jag förstår att du är förbannad och besviken och sårad och allt det där men du måste förstå mig också, hur bra jag mår av att vara med henne…alltså jag förstår om du är skitarg och vill döda mig, jag förstår det men du vet hur det blir, fin kväll och vi har känt varandra länge och spriten gjorde sitt till och…ja. Allt dumt man gör och som man önskar ha ogjort.’
Bara för att det är du, Leon.
Leon befann sig efter två glas Tequila Rose på andra sidan det lilla bordet på balkongen, och Leons läppar hittade Maries som smakade gröna äpplen och Leons händer smekte lätt Maries bronzade ben och Maries hand hittade ner längs Leons lår och väntade där en stund tills Leons blod bubblade och…ja, Leons fingrar gled liksom in under Maries shortsben och vandrade uppåt uppåt uppåt och kyssarna på halsen blev till små bett och kyssarna på axeln och nyckelbenen och halsen och all lust och alla hennes kysspunkter på nytt och om igen…ända tills Marie sa:
”Inte här, där inne. Låt glasen stå.”
Och ja…Niklassakerna såg och mindes. Såg och mindes mig och mina slängda kläder och mitt röda, grinande juckansikte och min plåga/lust och min hårdpumpande halspulsåder och allt fix på toaletten efter sexet…
Det är vad vi gjorde i somras. Det är vad Niklas misstänkte att vi gjorde i somras, bevis saknades. Hade räckt att fråga sina utplacerade spioner i lägenheten.

4.
Två månader senare bodde Marie kvar i samma lägenhet, tillsammans med samma Niklas.
Hon och jag träffades då och då, söndagarna mest. På promenaderna längs ån, under parklindarnas grenar. Marie i sin svarta tröja, sina grå träningsmysbyxor. Blond som en smörblomma. Och jag med mitt söndagsmorgonrufs, denna ständigt dåliga hårdag, träningsvärk från innebandyn, snedtrampade allväders-Converse och mina ständiga försök att göra av mina händer på ett vettigt ställe.
Längs med den rundade formen på Maries ena skinka vore idealet.
Där gick vi någon timme, varsamt medvetna om att inte spela kära. Ingen kontakt, inga kyssar, inga kramar. Inget nojsande, småkiv eller annat. Ingenting öppet.
”Utifall han skulle se” sa Marie.
”Vem då? Niklas?”
”Han, ja. Pojkvännen. Nicke Nilltroll med de tusen ögonen.”
Hennes kinder var röda av kylan men värmdes lätt om man till exempel stannade till i skyddet av de stora parklindarnas grenverk och la en septemberkyld hand mot dessa kinder och kanske värma sina kalla läppar mot hennes som var varma och smakade tandkräm och Labello Peach.
”Berätta för honom” sa jag bland grenarna. ”Berätta för Niklas om oss.”
Marie bet sig i läppen, såg på mig. ”Det…det är ingen idé, Leon. Den saken vi gjorde i somras, det var en gång bara. Inte så att vi typ knullat runt sedan vi föddes.”
Jag stödde mig panna mot hennes. Mitt hår föll ner, hon strök det tillbaka.
”Det är du och jag nu. Vi ville båda det här, eller hur?”
Marie såg på mig igen.
”Ja, men saken i somras…”
”Kom igen!” sa jag, mer uppgivet än arg över hennes förhalande. ”Det har varit på gång hur länge som helst. Ända sedan förra hösten, det var likadant då. Vi var här och gick, hade precis hunnit förbi träbron där borta…”
”Jag kommer ihåg” sa Marie.
”…och vi gick som vi har gått idag, pratade om dina kurser och mina filmer och när vi kommit in mellan träden där borta så la du…”
”…armen om din midja, ja.”
”Sedan förde du den till din bak och lät den stanna där. ’Så här kan vi göra den dagen vi är ett par’ sa du. Kommer du ihåg det?”
Marie nickade: ”Och skinkan också. Hon fortsatte:
”Kan jag rå för att du är den sortens kompis man borde vara ihop med istället? Gör jag det? Men nu ÄR det inte så, Leon! Nu-är-det-inte-så. Jag är ihop med Niklas och även om saker och ting inte vart så jävla bra mellan oss på rätt lång tid så…”
Jag höll om henne, hetta under tröjan. Det sved i mitt bröst. Marie var mitt element. La mina händer på hennes axlar; ett snövitt behåband gnistrade mellan tröjans grova maskor.
”Du är den sortens kompis jag vill vara ihop med, här och nu.”
”Men det är inte så lätt” sa hon.
Kramade henne, drog henne närmare till mig, Hennes midja var smal och jag kände resårbandet i mjukisbyxornas linning genom tröjtyget.
”Den saken vi gjorde i somras…” började hon. ”Det är…det är liksom det jag lever på nu. ”
Jag nickade. ”Jag med, och…”
”Vänta” sa Marie. ”Jag är inte klar. I alla fall så…ja, det här med Niklas, min så kallade pojkvän…det får vänta, det är så mycket annat som…ja, du vet det här med kurserna och det. Jag har liksom inget liv och…saken vi gjorde i somras…det är vad som…som håller mig uppe när allt annat är kaos och skit runtomkring. Okej? Förstår du mig, Leon? Förstår du hur jag tänker?”
Jag tryckte henne mot mig, hennes andning mot mitt bröst, konturerna av hennes öra genom min tunna jacka. Håret som dolde mina händer och det gula hårstrå som fastnat på ärmen.
Vi stod sådär ett tag. Himlen var fortfarande blå när vi kom ut under grenverket och fortsatte gå. Marie var tystlåten till en början men tinade efter ett tag:
”Vi går hem till dig” sa hon. ”Jag är ensam hemma och jag kan lika gärna vänta på honom hemma hos dig som hemma hos mig.”
Jag nickade. ”Okej, då går vi.”

5.
Släppte in henne i min lägenhet, rullgardinerna var nerdragna och Marie lät dem vara det.
Jag satte mig framför datorn, Marie satt på sängen intill.
När himlen var mörkblå och gatubelysningen tändes, gick vi ut igen och Marie hade sex brända dvd-skivor senaste säsongens O.C-avsnitt. Följde henne en bit och stannade ett kvarter från hennes hus.
Fönstren på tredje våningen var släckta.
Hon gick in, och det gulbruna ljuset i trapphuset tändes våning för våning. Och själv stod jag kvar och såg hur tredje våningens fönster tändes. Under en sekund funderade jag på att stå kvar och vänta tills Niklas kom hem och förklarade hur saker och ting låg till.
Jag visste hur jag skulle lägga upp det eftersom jag kände honom, visste hur han skulle reagera. Hur hans kända talträngdhet i pressade situationer skulle förvandla munnen bli ett ilsket vitt streck och få armmusklerna att svälla av hård puls och adrenalin.
Han var lång som jag men vältränad.
I alla fall hoppas jag att han skulle lyssna på hela historien; Maries och mitt stressande smyghångel under lindarna på promenadstråket längs ån.
Saken Marie och jag gjorde i somras var vår hemlighet.
Det var komplicerat – trots att jag misstänkte att han redan visste. Klart han gjorde.
Klart han borde.
Jag menar, hallå. Man har inga hemligheter bröder emellan.