Mon ami jag har något att säga.
Kanske får jag dig att fnissa, rodna lätt och väja.
Men det är just som det är, att jag tror jag blivit kär.
I en skald och hennes dikter, som från mitt hjärta
lyfter vikter. Hon med sina ord berör på ett sätt,
att mycket annat står sig slätt. Jag står ordlös,
fumlig, tagen. Som ett barn vid jul, med pirr i magen.

Frukta ej att jag blir svår, då jag övat flera år.
Att ej bli allt för angelägen, och göra väna frun
förlägen.