Han är nervös;
förtjust och förskräckt
och du har blivit äldre, Erzsebét,
ondare
- det vita i din klänning
kan inte rena dig från det.
Trådarna är så tunna,
tunna som spindelväv,
men du ler, du ler
för du tvekar inte längre
inför att sjunka till tiggeri;
han är här nu
och det är allt
som spelar någon roll
(en människa med stolthet
har aldrig älskat)

men alla döda hästar i världen
kan inte förklara flugorna
och det skriker igenom, Erzsebét,
att du förlorat förståndet;
att dina sista friska tankar flydde
morgonen då du torkade
tjänarinnans blod
ur ansiktet;
morgonen
då Gud besvarade dina böner.